Nöje Film

Filmrecension: Där vindarna möts

Den estniska filosofistudenten Erna Tamm (Laura Peterson) ser sitt liv förvandlas till is när hon deporteras till Sibirien. Pressbild.
Den estniska filosofistudenten Erna Tamm (Laura Peterson) ser sitt liv förvandlas till is när hon deporteras till Sibirien. Pressbild.

I det estniska dramat "Där vindarna möts" berättas om ett historiskt trauma, deportationen av tiotusentals balter under andra världskriget. Genom en serie praktfulla tablåer skildras ett liv i mörker, men också hoppets kraft.

I juni 1941 tvingades 40 000 män, kvinnor och barn att lämna sina hem i Estland, Lettland och Litauen. På order av Stalin deporterades de till Sibirien, till ett liv i svält och misär. Målet var att förinta deras nationella identitet och till kropp och själ införliva dem i det sovjetiska skräckväldet. Många dog på vägen, och de allra flesta återsåg aldrig sina hemländer.

Den estniske filmaren Martti Helde hade släktingar som föll offer för junideportationerna. En av dem var den 27-åriga filosofistudenten Erna Tamm, och det var när han läste hennes brev till maken Heldur (som skilts från Erna och dotter Eliide under deportationen) som han bestämde sig för att göra film om händelserna.

"Där vindarna möts" är en poetisk essäfilm i svartvitt, om hur det bekymmerslösa livet på den estniska landsbygden förvandlas till en tillvaro i stum förtvivlan.

"Tiden har stannat i Sibirien, min själ är kvar i hemlandet", säger Erna, och för att gestalta hennes ord skapar Helde en serie tablåer där kameran rör sig runt stillastående människor.

En liten pojke med kortbyxor och skolväska står tryckt intill en husvägg och håller för öronen medan soldaterna samlar ihop byborna. En kvinna i en enkel hydda knäböjer framför ett medvetslöst barn, med ansiktet märkt av oro. En avmagrad fånge vädjar till en panel av officerare med skärmmössor. Sjalar fladdrar, gränsstrån böjer sig för vinden, men människorna är frusna i ett ögonblick.

Det är som att kliva in i en tredimensionell målning och granska skeendet från alla vinklar, i ljuset och skuggorna. Som publik sjunker man in i bilderna, försätts i ett slags trans.

Men framför allt är det Ernas brev som bär filmen. Hon har en unik förmåga att sätta ord på de obegripligt svåra upplevelserna, som när hon försöker förklara hur hennes värdighet sakta tas ifrån henne: "Det är som att vi lever i mörker här, och mycket görs annorlunda i mörker än i dagsljus.". Men också när hon pratar om sin kärlek till Heldur – där finns en flämtande ljuslåga som mörkret inte rår på.

Novemberfilm/Pressbild
Den unga kvinnan Erna (Laura Peterson) lever ett lyckligt liv på den estniska landsbygden tillsammans med maken Heldur och dotter Eliide (Tarmo Song och Mirt Preegel), men allt förändras när Stalins soldater kommer. Pressbild.