Nöje Film

Filmrecension: Den ljuva flykten

Dagdrömmaren Michel blir besatt av att paddla kajak, i den franska dramakomedin "Den ljuva flykten". Pressbild.
Dagdrömmaren Michel blir besatt av att paddla kajak, i den franska dramakomedin "Den ljuva flykten". Pressbild.

"Den ljuva flykten" handlar om en man som försöker finna sig själv genom att ge sig ut i vildmarken i en kajak. Filmen siktar högt mot feelgoodhimlen, men dras ner av trista stereotyper och en ekande tomhet.

I decennier har kvinnor klagat på kvinnostereotyper på filmduken: urmoderliga mammor, onda manslukerskor, papperstunna kärleksintressen, horor och madonnor. Vi är många som har fått nog av att kvinnor i film så sällan får vara riktiga människor – tredimensionella subjekt av kött och blod.

Därför förvånar det mig en smula att så få män ryter till om den tröttsammaste mansschablonen av dem alla: mansbarnet. Han som lufsar genom livet i ständiga dagdrömmar, trivs bäst när han får gå utan byxor och lämnar alla viktiga beslut till en hårt prövad partner. Är inte han en förolämpning mot tänkande män överallt?

Den franska filmen "Den ljuva flykten" kretsar kring ett sådant mansbarn. Här heter han Michel och jobbar som 3D-grafiker. Eller jobbar och jobbar, mest slumrar han till i arbetsstolen eller låter tankarna glida i väg i fantasier om att flyga. Hemma har han hustrun Rachelle som är roat överseende – till och med när Michel blir besatt av kajaker och vill ge sig ut på en flodexpedition.

Det ger upphov till många förmenta lustigheter, som när Michel ska montera kajaken (Ikea-style), och sedan vandrar runt i kvarteret med träskelettet fäst runt midjan. Själva flodstrapatsen är också full av dråpligheter, när han valhänt misslyckas med allt från stormköksmatlagning till navigation.

Med sin förtjusande naivitet lyckas han dock charma en kvinna som driver restaurang vid flodstranden, och vildmarksäventyret tar paus till förmån för absint och sex. Han blir också något slags mentor för en ung kvinna med kärleksbekymmer.

"Den ljuva flykten" är ingen renodlad komedi (och det är väl tur, eftersom den efter ett tag blir riktigt långtråkig). Regissören och huvudrollsinnehavaren Bruno Podalydès försöker dessutom berätta något om livet och om jakten på lyckan. Tyvärr förblir det oklart vad. Här finns grandiosa feelgoodambitioner – landskapet, samtalen, människorna! – men myset ekar tomt på något riktigt innehåll. Det blir gärna så, när man väljer schabloner i stället för personer.

Edge Entertainment
Michel (Bruno Podalydès) tar en paus från kajakäventyret och charmar två kvinnor (Vimala Pons och filmveteranen Agnès Jaoui) som driver restaurang vid flodstranden. Pressbild.