Nöje Film

Filmrecension: En vansinnig idé

En annorlunda vänskap växer fram mellan läkarstudenten GIlles (Grégoire Leprince-Ringuet) och den armeniska kvinnan Anouch (Ariane Ascaride) i Robert Guédiguians "En vansinnig idé". Pressbild.
En annorlunda vänskap växer fram mellan läkarstudenten GIlles (Grégoire Leprince-Ringuet) och den armeniska kvinnan Anouch (Ariane Ascaride) i Robert Guédiguians "En vansinnig idé". Pressbild.

Regissören Robert Guédiguian försöker ta ett helhetsgrepp om det armeniska folkmordet. Resultatet är en film som ger många insikter, men inte riktigt griper tag.

Uppfattningen att massakrerna mot armenier (och en rad andra minoritetsgrupper i det sönderfallande ottomanska riket) 1915 ska ses som ett folkmord är kontroversiell. I Turkiet strider det mot grundlagarna att påstå att ett folkmord ens ägt rum. Den svenska riksdagen röstade 2010 för ett erkännande, men regeringen har ännu inte fullföljt beslutet.

Regissören Robert Guédiguian, själv med armeniskt påbrå, gör med "En vansinnig idé" ett försök att lyfta denna heta potatis. Det är en hedervärd, men knappast enkel, föresats.

Den historiska bakgrunden avhandlas genom en iscensatt rättegång. I 20-talets Tyskland friades en armenier för mord på den turkiske minister som gav klartecken om massakrerna. Det blev, bokstavligen, startskottet för en rad hämndgärningar utförda av den armeniska motståndsrörelsen.

Guédiguian hoppar därefter fram till 70-talets Marseille, där en armenisk familj på olika sätt hanterar minnena av folkmordet. Fadern vill gå vidare, den åldrade mormodern drunknar – föga förvånande, med tanke på de hemskheter hon upplevt – i sorg och hat. Hennes ilska överförs till sonsonen Aram, vars engagemang i motståndsrörelsen får konsekvenser inte bara för familjen, utan även för oskyldiga.

Ambitionsnivån är skyhög, och ur den synvinkeln lyckas Guédiguian inte riktigt hela vägen. Visst är rollfigurernas öden engagerande, men berättelsen är så till brädden fylld med innehåll att filmen aldrig lyfter och blir till den där höjda knytnäven den vill vara.

Den kompakta känslan gäller också filmens miljöer. Trots att Guédiguian rör sig mellan flera länder känns det aldrig som att vi verkligen förflyttar oss. Det Armenien som rollfigurerna så starkt längtar efter förblir osynligt. Kvarstår gör bara deras idéer om vad det är, eller skulle kunna vara.

Triart Film
Anouch (Ariane Ascaride) blir förkrossad när hon får veta att hennes son har utfört en terrorattack som skördat civila offer. Pressbild.