Nöje Film

Filmrecension: Fonko

I "Fonko" skildras Angolas hårda ghettomusik kuduro (som betyder hård rumpa) har gått från att vara dansmusik för fattiga till att blir hela folkets musik. Pressbild.
I "Fonko" skildras Angolas hårda ghettomusik kuduro (som betyder hård rumpa) har gått från att vara dansmusik för fattiga till att blir hela folkets musik. Pressbild.

Det pågår en musikalisk revolution i Afrika. I den fascinerande dokumentären "Fonko" utforskar tre svenska filmare det afrikanska musikundret, från Ghana till Sydafrika. Men det blir också en berättelse om politik och historia.

Var sjunde människa på jorden är afrikan. Ändå är européers kunskaper om kontinenten ofta pinsamt dåliga och det som vi känner till hör hemma i kategorin elände, som könsstympning, kåkstäder och kolonialism.

Det sistnämnda undersökte Göran Hugo Olsson i sin smärtsamma dokumentär "Om våld" från 2014. I nya "Fonko" utforskar han och kollegorna Lamin Daniel Jadama och Lars Lovén en betydligt ljusare aspekt av tillvaron på vår näst största världsdel: det exploderande musikundret afrobeat.

Under en resa från Ghana till Senegal, via Nigeria, Sydafrika, Angola och Burkina Faso, får vi möta musiker, låtskrivare och producenter som skapar musik i skärningspunkterna mellan gammalt och nytt – mellan det lokala och det globala.

Här finns de unga sydafrikanska houseproducenterna som jobbar från mammas garage, den ghananske provokatören Wanlow the Kubulator som blandar västafrikanska och östeuropeiska influenser, den transexuella angolanska stjärnan Titica som briljerar inom den stenhårda ghettogenren kuduro. Tillsammans bildar de ett fascinerade porträtt av den moderna afrikanska musiken, där det finns plats både för oändlig mångfald och gränsöverskridande gemenskap.

Men "Fonko" är också en berättelse om Afrikas historia och politik, om legendariska ledare som Ghanas Kwame Nkrumah och Burkina Fasos Thomas Sankara, om drömmen om ett enat Afrika och de senaste årens islamistiska radikalisering – allt skildrat genom de intervjuade musikernas ögon. De bjuder på intressanta analyser, som när den ivorianske reggaeartisten Alpha Blondy förklarar hur islamismen blir ett alibi för att ta hämnd på kolonisatörerna.

Filmen knyts samman av den politiska aktivisten och afrobeatens gudfader Fela Kuti (1938–1997) vars röst dyker upp i täta mellanspel, ackompanjerade av stora flimriga textrutor. Det är ett grepp som blir tröttande i längden, särskilt som noviser (som jag) inte ges någon introduktion till Kutis liv och gärning. Men kanske är det rätt åt oss: att få känna en smula skam över vår allmänna okunskap om den stora kontinenten och dess ikoner.

Folkets bio
Den nigerianska artisten och låtskrivaren Nneka intervjuas i dokumentären Fonko, om den musikaliska revolutionen i Afrika. Pressbild.