Nöje Film

Filmrecension: Grimsby

Mark Strong och Sacha Baron Cohen i "Grimsby". Pressbild.
Mark Strong och Sacha Baron Cohen i "Grimsby". Pressbild.

Utan att nå upp till gammal god Borat-form bjuder Sacha Baron Cohen på tillräckligt många bisarra skämt för att den här i grunden ganska slarviga röran ska lyfta, åtminstone för stunden.

Genom åren har Sacha Baron Cohen skapat olika mer eller mindre lyckade personligheter. Borat, den fördomsfulle kazakstanske sanningssägaren på turné i USA, är fortfarande den mest klockrena. Med sin groteska humorstil drog han ned byxorna, både bokstavligt och mentalt på sig själv, de medverkande i filmen och på publiken.

Sedan dess har tiden obevekligt sprungit ifrån Baron Cohen och med "Grimsby" verkar han ha gett upp petitesser som manusutveckling och originalitet.

Den här gången testar han istället personan Nobby, en fotbollsälskande slashas till huligan, som dricker öl på puben, har en oklar mängd barn och saknar sin bror Sebastian. Deras vägar skildes åt för 28 år sedan och brorsan jobbar nu som snitsig MI6-agent. Mirakulöst nog hittar Nobby sin bror, mitt under ett uppdrag. Allt går fel, vilket bland annat resulterar i att skådespelaren Daniel Radcliffe smittas av hiv. Sedan ger sig bröderna av tillsammans på flykt och försöker starta om sin relation samtidigt som de måste rädda världen undan ett dödligt virushot. Det är precis lika korkat som det låter. Och ganska kul emellanåt.

Samtidigt finns det något i själva premissen – att ge sig på brittisk underklass så till den milda grad att en Brexit inte känns som en så dum ide ändå – som inte är särskilt klockren.

I alla fall inte så länge skämtet är hur korkade avskummet Nobby och hans kompisar är. Riktigt så enkelt är det dock inte att avfärda "Grimsby".

Genom återblickar till brödernas uppväxt visas subtilt vilket förfall som området Grimsby gått igenom. Folk verkar fetare, fulare, risigare än förr. Och någonstans där, under en småtrist agentstory, ett kvalmigt men rart blod-är-tjockare-än vatten-tema samt floder av elefantsperma (tänker inte utveckla detta mer än så) gömmer sig väl Baron Cohens poäng: de 99 procenten kan inte avfärdas som avskum och de tänker inte be om ursäkt för sin existens. Hade filmen bara varit lite, lite bättre hade det varit lätt att applådera det budskapet.

Daniel Smith
Mark Strong, Rebel Wilson och Sacha Baron Cohen i "Grimsby". Pressbild.