Nöje Film

Filmrecension: Hardcore

Actionfilmen "Hardcore" berättas ur ett förstapersonsperspektiv där publiken får se hela handlingen genom huvudpersonens ögon. Pressbild.
Actionfilmen "Hardcore" berättas ur ett förstapersonsperspektiv där publiken får se hela handlingen genom huvudpersonens ögon. Pressbild.

Skurar av blod skvätter över en affisch med ett par nakna kvinnobröst. Ögonblicket sammanfattar estetiken i actionfilmen "Hardcore", 90 bisarrt våldsamma minuter signerade regissören Ilya Naishuller.

Till vardags är Ilya Naishuller frontman i den ryska rockgruppen Biting Elbows. Bandet har väckt uppmärksamhet med sina egenregisserade musikvideor i förstapersonsperspektiv, ett grepp som är populärt i dataspel och innebär att kameran representerar huvudpersonens ögon. Vi i publiken får se filmen eller spelet som om vi vore dess protagonist.

När Naishuller debuterar som filmregissör gör han det med en hel långfilm med förstapersonsperspektiv. Huvudpersonen Henry (som vi alltså aldrig får se – vi är ju han) vaknar upp i ett laboratorium utan några minnen, och möts av sin fru Estelles kärleksfulla blick. Hon har reparerat hans sargade kropp med cybernetiska reservdelar, men snart måste de fly för sina liv undan gangstern Akan.

Henry hamnar blodig och barfota i ett Moskva där korrupta poliser och hårdföra skurkar gör sitt bästa för ta kål på honom. Hans enda räddning är den mystiske Jimmy, som ständigt dyker upp i nya skepnader.

Jimmy spelas av Sharlto Copley, som slog igenom som olycksdrabbad byråkrat i Neil Blomkamps innovativa science fiction-film "District 9". Han är en omåttligt irriterande skådespelare, men här är han faktiskt större delen av behållningen. Copley tillför lite välbehövlig prillighet till denna kompakta ridå av ultravåld och actionklyschor.

För även om förstapersonsperspektivet känns piggt och spännande i början så förtas effekten snart av att filmen är så himla trött i övrigt. Naishuller matar på med vällustiga våldsstilleben (ansikten som kapas på mitten, hjärtan som slits ut ur bröstkorgen), nakna kvinnor springer skrikande genom bordellkorridorer, bilar exploderar och hårdingar väser fram förolämpningar av typen "you're half machine, half pussy".

Lägg till urusla skådespelarinsatser, hela gödselstackar med sexistisk dynga ("min kuk ska döda dig senare") och en heterosexualitet som är så bräcklig att den hela tiden måste bedyras, och du har en film som bara kan appellera till skjutglada småungar – men som borde ha 30-årsgräns.

Courtesy of STX Entertainment
Den sydafrikanska skådespelaren Sharlto Copley erbjuder en liten strimma ljus i det becksvarta mörker som är filmen "Hardcore".