Nöje Film

Filmrecension: Hello, my name is Doris

Sally Field är utmärkt i titelrollen i "Hello, my name is Doris", men tyvärr är konceptet konventionellt. Pressbild.
Sally Field är utmärkt i titelrollen i "Hello, my name is Doris", men tyvärr är konceptet konventionellt. Pressbild.

Inte ens en strålande Sally Field kan rädda en alldeles för konventionellt berättad historia. Att ha en äldre kvinna i centrum må vara nytt men storyn om kärleksdeterminismen är gammal.

En stor livsförändring börjar ofta med en kris. I fallet Doris Miller (Sally Field) är det moderns död som blir den utlösande faktorn. Mellan raderna förstår man att den äldre Doris förminskat sitt eget liv till förmån för mammans omsorg.

En snygg och betydligt yngre, ny manlig kollega (Max Greenfield) blir sedan katalysatorn som får henne undersöka känslor hon tidigare förträngt. Hon börjar klä sig fräckare, fantisera om sex och lyssna på elektronisk musik. När kollegan visar ett lätt roat intresse för Doris utveckling tolkar Doris detta som spirande romantik.

Den 69-åriga Sally Field är utmärkt i rollen som den nedmonterade Doris som försöker att skaka liv i sig själv igen efter en livslång känslomässig dvala. Field har alltid utstrålat en unik blandning av skör och stark, vilket gett henne roller som älskande men kämpande mamma i filmer som "Blommor av stål" (1989), "Inte utan min dotter" (1991) och "Forrest Gump" (1994). I "Hello, my name is Doris" får hon fritt spelrum och kan nyttja både sin komiska tajming och sin förmåga att visa sårbarhet.

Här finns en rolig scen där en yogaboll och en cykelpump får en enorm sexuell laddning, och en rörande scen där Doris för kanske första gången i sitt liv skriker ut sin sorg över livet som sprungit förbi henne. Man hade bara önskat att filmen var mindre konventionell i sitt berättande Det är ju inte ofta Hollywood ger huvudrollen i en dramakomedi till en äldre kvinna, utan större försköningar dessutom.

Och känslan av att inte längre bli sedd i samma takt som rynkorna blir fler är en upplevelse väl värd att berättas om. Synd då att det ska ske under så tröttsamt bekanta former: livskrisen i form av död, katalysatorn i form av sexuellt objekt och så det evigt trötta tecknet på frigörelse i form av vild ensamdans hemma i vardagsrummet.

Aaron Epstein
Temat i "Hello, my name is Doris" är viktigt, men slarvas, trots en fin skådespelarinsats av Sally Field, bort i en film som kantas av tröttsamt bekanta klichéer. Pressbild.