Nöje Film

Filmrecension: I väntan på ett mirakel

Juliette BInoche och Lou de Laâge spelar Anna och Jeanne i Piero Messinas "I väntan på ett mirakel". Pressbild.
Juliette BInoche och Lou de Laâge spelar Anna och Jeanne i Piero Messinas "I väntan på ett mirakel". Pressbild.

Att vänta är oerhört tråkigt. Det hindrar inte regidebutanten Pietro Messina från att med långa, tryckande scener skildra ett av människans mest plågsamma tillstånd.

Originaltiteln på italienska, "L'attesa", betyder väntan, och det är en mycket mer passande titel än den svenska. Hela filmen andas en långsam, kvävande väntan. Inte nödvändigtvis på ett mirakel utan på någonting, vad som helst, bara inte detta.

Anna (Juliette Binoche) bor ensam i ett stort, vackert hus på Sicilien. En dag dyker den unga, söta fransyskan Jeanne upp. Hon är Annas son Guiseppes flickvän, och trots att de inte har hörts på ett tag har han bjudit hem henne till familjehemmet för att fira påsk tillsammans med familjen. Men när Jeanne kommer dit är Guiseppe inte där och hans förvånade mamma möter henne med en konstig blandning av tacksamhet och kyla.

Titeln, "I väntan på ett mirakel", påminner om Samuel Becketts pjäs "I väntan på Godot", där två figurer väntar på en tredje. Ju längre pjäsen fortskrider desto mindre troligt blir det att Godot kommer att dyka upp. Samma känsla fångas bra i Messinas regidebut. Men Becketts drama är absurdistiskt, Messinas mest orimligt. Varför stannar Jeanne kvar hos pojkvännens mamma trots att Guiseppe inte är där? Trots att han inte hör av sig, eller ger något besked om när han ska dyka upp? Och varför säger mamman ingenting om sonens frånvaro?

Det kan låta som upptakten till en spännande thriller. Men det är det inte. I motsats till en thriller är denna film relativt händelselös. Här varvas väntan, leda och längtan med långa, utdragna scener av katolska riter och siciliansk natur.

Det är vackert och välgjort, men orimligt. Juliette Binoche har alltid varit fantastisk på att gestalta djupa känslor och som matronan som lider så fruktansvärt av sin ensamhet är hon hjärtskärande bra. De Laâge, som flickvännen, är också det perfekta mellantinget mellan ung, osäker nymf och känslomogen kvinna.

Men detta kammarspel, med utvecklingen av kvinnornas relation i centrum, fungerar kanske bättre som koncept än film. Även om det är intressant att se leda gestaltas utan hänsyn till handling eller tempo. Tvärtom, scenerna är jobbigt långsamma vilket ytterligare stärker filmens tema: den eviga väntan.

Alberto Novelli
Juliette Binoche i "I väntan på ett mirakel" som har Sverigepremiär 12 augusti. Pressbild.