Nöje Film

Filmrecension: Kiki

Ur filmen "Kiki" som har Sverigepremiär 19 augusti. Pressbild.
Ur filmen "Kiki" som har Sverigepremiär 19 augusti. Pressbild.

Kroppen har alltid varit ett föremål för definitioner – om etnicitet, klass och genus bland annat. Kiki-klubbarna i New York skiter i allt det där och prisbelönar den som bäst framställer sig själv som precis den man vill vara. Sara Jordensös dokumentär ger en inblick i kiki-scenen, men stannar vid ytan.

När dokumentären "Paris is burning" kom 1980 visade den upp en för många okänd arena där etnicitet, genus, klass och sexualitet totalt omdefinierades genom ballroom. I dag räknas filmen som ett fundamentalt verk inom hbtq-kulturen.

I ballroom-scenen i New York anordnas tävlingar där rasifierade deltagare catwalkar eller vogue-dansar i mer eller mindre uppseendeväckande utstyrslar, på olika teman. Domare bedömer sedan deras dans och kläder, men framför allt deras "äkthet".

Kiki-scenen i New York är den moderna underkategorin för yngre medlemmar, och dokumentärfilmaren Sara Jordenö har följt olika grupper inom kiki under fyra år. Det är en lång tid och hon har säkert lyckats lära känna några av huvudpersonerna väl under projektets gång. Kanske på gott och ont, porträtten av dem blir trots allt lite suddiga i kanten och inte särskilt djuplodande. Är det av respekt för deras person tro?

Filmen har gjorts i en spännande och reformatorisk tid när samkönade äktenskap blir lagliga i USA och transpersoners rättigheter i amerikanska skolor diskuteras. Samtidigt blir en av filmens huvudrollsinnehavare bostadslös på grund av sin identitet och det framgår tydligt att sexarbete tyvärr är det enda alternativet för många för att kunna finansiera en efterlängtad hormonbehandling.

Ambitionen är förstås att kontrastera detta, att vissa saker må förändras på samhällsnivå men att många hbtq-individers liv fortfarande kantas av motstånd. Men trots att kiki-ungdomarna är ytterst vältaliga och inte har några problem med att uttrycka sina resonemang kring ämnen som polisvåld och HIV, och trots Jordenös uppenbara engagemang, förblir en del frågor oklara.

Man har velat fånga in så många av de ämnen som rör marginaliserade hbtq-personer att det mesta stannar vid ytan. I stället fylls rutan av en och annan dansscen för mycket.

Folkets Bio
Pressbild.