Nöje Film

Filmrecension: Mitt liv som Zucchini

Barnens perspektiv står i fokus i Claude Barras finstämda, stop motion-animerade familjefilm "Mitt liv som Zucchini". Pressbild.
Barnens perspektiv står i fokus i Claude Barras finstämda, stop motion-animerade familjefilm "Mitt liv som Zucchini". Pressbild.

I en mörk men hoppingivande film hittar en pojke en annorlunda gemenskap på ett barnhem. "Mitt liv som Zucchini" är en strålande uppvisning i hur man tar sig an tunga ämnen ur barnets perspektiv.

Några av de senaste årens vassaste barn- och ungdomsskildringar på film kommer från Frankrike och Belgien. Det gäller inte bara, som i fallet "Mitt liv som Zucchini", animerade filmer (båda länderna har en långlivad animeringstradition) riktade till yngre biobesökare, utan avspeglas också i filmer som i första hand vänder sig till en vuxen publik.

Gemensamt har de att de inte väjer för svärtan i utsatta barns och ungdomars verklighet. Det gäller även den här stop motion-animerade pärlan, där Zucchini, en nioårig pojke uppvuxen utan far och med en alkoholiserad mor, hamnar på barnhem tillsammans med ett gäng ungar från samhällets skuggsida.

Det dystra temat kanske avskräcker, men det mörka vägs upp med kantig humor, en stor dos hopp, färgglada, utsökta animeringar och en humanism som genomsyrar varje bildruta.

Barnhemmets personal omhuldar sina skyddslingar med alla medel de förfogar över. Förutsättningarna för barnen där är om inte idylliska, så åtminstone goda. Zucchini och vänskapen med flickan Camille står i fokus. Men filmen ger även utrymme till övriga figurer. På så vis skapas trovärdighet till berättelsens senare förvecklingar, där exempelvis bråkstaken Simon får tillfälle att skina.

Céline Sciamma, med sprängladdade barn- och ungdomsskildringarna "Girlhood" och "Tomboy" på meritlistan, är en tongivande nyckelperson här med sin manusbearbetning av Gilles Paris barnbok. Men långfilmsdebuterande regissören Claude Barras imponerar likaså med en animeringsestetik som rör sig någonstans mellan Jiri Trnka, Tim Burton och "Coraline och spegelns hemlighet".

Resultatet är en film som fungerar utmärkt som underlag för barn och vuxna att prata om svåra saker och, som grädden på moset, är en rik estetisk upplevelse.

Folkets Bio
Pojken Zucchini får en bästa vän i Camille, den nyanlända flickan på barnhemmet. Men deras vänskap hotas av Camilles moster. Pressbild.