Nöje Film Metro Music

Filmrecension: Pärlemorknappen

Patricio Guzmán spårar Chiles ursprungsbefolkning i "Pärlemorknappen". Här syns delar av bergskedjan Anderna i västra Patagonien. Pressbild.
Patricio Guzmán spårar Chiles ursprungsbefolkning i "Pärlemorknappen". Här syns delar av bergskedjan Anderna i västra Patagonien. Pressbild.

I "Pärlemorknappen" använder dokumentärfilmaren Patricio Guzmán vatten som röd tråd för att berätta om Chiles urbefolkning och hur deras land koloniserades från 1500-talet och framåt. Det blir en storslagen, men stundvis ofokuserad film.

Regissören Patricio Guzmán har återkommande berättat om Chiles förflutna i sina filmer. "Pärlemorknappen" kan ses som en systerfilm till 2010 års "Nostalgia de la luz", där Guzmán bland annat mötte kvinnor som i den sterila Atacamaöknen letade efter kvarlevorna av mördade familjemedlemmar från Pinochet-diktaturens dagar.

I "Pärlemorknappen" söker Guzmán istället spår efter Chiles urbefolkning selk'nam – de nomader som levde och färdades längs med landets södra, örika kustband, i Eldslandet och Patagonien. På 1500-talet upptäcktes de av Europas kolonisatörer, som förde med sig sjukdomar och idéer om att civilisera de "ociviliserade". 300 år senare återstod drygt 2 000 av selk'nams ursprungliga befolkning på 10 000.

Efter det påbörjades den systematiska etniska utrensningen.

Guzmán berättar välbehövligt sakligt om hur exploaterande jordägare erövrade landområden där ursprungsbefolkningen fortfarande jagade. Det var bönder som belönades om de kunde visa upp avskurna kroppsdelar från döda selk'nam; en mans testikel, ett kvinnobröst eller ett barns öra.

"Pärlemorknappen" synliggör det som historien osynliggjort, och det är en fantastisk bedrift. Men Guzmán nöjer sig inte där, utan gör dessutom flera omständliga avstickare (där bland annat titeln får sin förklaring). Det får tyvärr filmen att tappa i intensitet.

Insikten om flyktigheten i människans existens sjunker istället in till fullo när Guzmán besöker de miljöer där nomadbefolkningen rörde sig. Bilderna av spetsiga bergskammar, samlingar av klarblå, massiv is, vatten som ringlar sig runt obebodda plättar av land är makalösa. Tillsammans med etnologen Martin Gusindes fotodokumentation av selk'nam från början av 1900-talet – som också visas i filmen – är dessa landskap de enda som kan vittna om ursprungsbefolkningens existens. Och de talar inte.

Njutafilms
Gabriela Paterito tillhör kawesqarstammen, ett av fem folkslag som fortfarande finns i området, och är kanske den enda som fortfarande behärskar språket. Pressbild.