Nöje Film

Filmrecension: Sällskapet – El club

Livet lunkar på för medlemmarna i den mycket speciella klubben för brottsliga präster i "Sällskapet – El club". Men så får de oväntat besök. Pressbild.
Livet lunkar på för medlemmarna i den mycket speciella klubben för brottsliga präster i "Sällskapet – El club". Men så får de oväntat besök. Pressbild.

Med svart humor och rättmätig ilska riktar den chilenska mästaren i snygg samhällskritik, Pablo Larrain, en välriktad spark åt den katolska kyrkans håll. Det är begåvat gjort men det magstarka innehållet är knappast något för en lättsam biokväll.

I utkanten av en sömnig chilensk kuststad bor fyra äldre män tillsammans med en kvinna. De för ett stillsamt liv, till synes upptaget främst av att titta på tv, träna en vinthund och ta det lugnt. De är katolska präster men detta är inget vanligt kloster. Långsamt målas hela bilden upp, männen är inte vilka som helst, snart framgår det att deras tillvaro är en ofrivillig exil. Och de är inte ensamma, runt om i Chile finns tydligen dessa små "hus" dit präster som begått brott skickas för att be om syndernas förlåtelse.

Eller något åt det hållet. Pablo Larrain visar tydligt att något ångerfullt förbättringsarbete knappast pågår. Men den dagliga lunken avbryts då en ny präst skickas till huset, en åldrande man som gjort sig skyldig till pedofili. Det får vi veta då ett av hans offer, en nu vuxen man, dyker upp med en detaljerad och högljudd anklagelse utanför huset. Det är chockerande och plågsamt att höra mannen, som inte slutar förrän den åldrande prästen kommer ut ur huset och skjuter skallen av sig.

Nej, detta är inget för känsliga själar. Men dramat, som tar oväntade vändningar, är fenomenalt välspelat. Själva ämnet, hur den katolska kyrkan i Chile sopar problem med sina präster under mattan, är lika upprörande som engagerande. När det framställs så här stramt, snyggt och klaustrofobiskt i alla fall.

Jämfört med Larrains senaste film, den betydligt mer lättsamma titten på hur en smart reklamkampanj lanseras för att störta Pinochet i "No" (2012), är "El club" en betydligt mörkare historia som gissningsvis får det tuffare att hitta en publik. Men om man känner sig stark så är detta ett originellt och spännande drama i en slags kammarspelsform, som återigen visar att Pablo Larrain är en mycket spännande filmskapare att hålla ögonen på.

Nonstop entertainemnt
I en oansenlig kuststad bor några präster i exil. De få oväntat – och oönskat – besök i "Sällskapet – El club". Pressbild.