Nöje Film

Filmrecension: Sommaren '71

Delphine (Izia Higelin) lämnar hemmet på landsbygden för att upptäcka världen, eller åtminstone Paris, i "Sommaren '71". Pressbild.
Delphine (Izia Higelin) lämnar hemmet på landsbygden för att upptäcka världen, eller åtminstone Paris, i "Sommaren '71". Pressbild.

Cecile de France och Izia Higelin spelar huvudrollerna i sommarens vackraste kärlekshistoria. Men "Sommaren '71" är också en ögonöppnare för betydelsen av 70-talets feministiska kamp.

Lagen om samkönade äktenskap som röstades igenom i Frankrike 2013 föregicks av en hätsk debatt. "Sommaren '71" är regissören Catherine Corsinis reaktion på det uppblossande motståndet mot homosexuellas rättigheter. Och vilket svar det är!

Corsini lotsar oss in i 70-talets feministrörelse via Delphine (Izia Higelin), som flyttar till Paris efter att hennes hemliga förhållande med en tjej från en närliggande by på den franska landsbygden tagit slut. I huvudstaden hittar hon en välkomnande famn i en feministisk aktionsgrupp, och faller för den karismatiska Carole (Cécile de France). Men deras relation kräver stora offer.

Kärlekssagan mellan Delphine och Carole är bedårande att följa. Men Corsinis film är inget sentimentalt relationsdrama. Förhållandet fungerar på många sätt som ett symboliskt epicentrum för den feministiska rörelsens betydelse.

Den senare skildras stundvis väl förutsägbart. Kampsånger, kedjerökande, höjda nävar och buskiga kvinnokön – allt finns här. Men en stor portion humor och en gnutta kritik, framför allt mot heterofeministers motvilja till engagemang för andra förtryckta grupper, gör klyschorna lättare att svälja. Samtidigt blir det tydligt att en hel del av det som feminismen slogs för på 70-talet är saker kvinnor än i dag brottas med. Förbannad blir man, minst sagt.

När det blir väl tunggrott och akademiskt är det tur att man kan falla tillbaka på de välskrivna rollfigurerna och duon Higelin och de France. De två skådespelarna, likväl som rollfigurerna, är varandras kontraster, men dras mot varandra som magneter. Bara kemin mellan dem är behållning nog för att se filmen.

Som mest insiktsfullt blir det mot slutet, när Corsini träffsäkert förmedlar att allt det vi upplever kan förändra oss – eller vissa, åtminstone – i grunden. Vi kan bara inte styra hur och när.

Folkets Bio
Carole (Cécile de France) och Delphine (Izia Higelin) förenas genom kvinnokampen, och blir först vänner, sedan älskare. Pressbild.