Nöje Film

Filmrecension: The Beatles: Eight days a week

I "The Beatles: Eight days a week" skildras Liverpoolkvartettens resa till toppen. Nya intervjuer med Paul McCartney och Ringo Starr blandas med arkivmaterial och utsagor från kända fans. Pressbild.
I "The Beatles: Eight days a week" skildras Liverpoolkvartettens resa till toppen. Nya intervjuer med Paul McCartney och Ringo Starr blandas med arkivmaterial och utsagor från kända fans. Pressbild.

I en ny dokumentär får vi följa musikhistoriens mest hyllade popband på resan till toppen. Ron Howards film är inte originell, men sprakar av kvartettens legendariska personkemi.

Det var en gång fyra charmiga killar som hette John, Paul, George och Ringo. Under några år i början av 60-talet lade de världen för sina fötter med hjälp av busiga frisyrer, kaxiga oneliners och klämmiga poplåtar. Sedan slutade de turnera och förvandlades till ett av de mest innovativa låtskrivarkollektiv som världen har skådat.

Med hjälp av intervjuer och ett digert arkivmaterial har Hollywoodregissören Ron Howard ("A beautiful mind") skapat "The Beatles: Eight days a week", en dokumentär med fokus på de tidiga åren. Med Beatlemania i fokus berättar han om hysterin kring bandet och kopplingarna till tidsandan, ackompanjerat av otaliga bevis på medlemmarnas slagfärdighet och personkemi.

Det finns två grundrecept till exceptionella dokumentärer: att lyfta fram en historia som aldrig berättats förut, eller att berätta den på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Malik Bendjelloul lyckades med både och i sin magnifika film "Searching for Sugarman". Ron Howard bommar dubbelt – The Beatles är ett av världens mest väldokumenterade och överexponerade band, och Howards visuella påhittighet sträcker sig inte längre än att till att animera röken från stillbildernas cigaretter.

Men trots bristande originalitet är "The Beatles: Eight days a week" ingen dålig film, och för hängivna fans torde den vara omistlig. Liveframträdanden från numera klassiska konserter får klinga oavbrutna medan namnkunniga beundrare som Whoopi Goldberg och Eddie Izzard berättar om bandets betydelse för såväl medborgarrättsrörelsen som den brittiska självbilden.

För mig är det dock exemplen på kvartettens pojkaktiga charm som blir filmen stora behållning. Paul McCartney som tillrättavisar en pretentiös reporter med orden "it's not culture, it's a good laugh". En rökande George Harrison som sitter bakom John Lennon under en tv-intervju, och konsekvent askar i Lennons hår. Det är en anarkistisk lekfullhet att längta efter, i vår tid med idel väluppfostrade pojkbandsgossar.

Noble Entertainment
Det intensiva turnélivet under 60-talet började snabbt tära på John Lennon och resten av Beatles. Pressbild.