Nöje Film

Filmrecension: Zootropolis

Sengångare sköter byråkratin i djurstaden Zootropolis, där poliskonstapeln Judy Hopps tar hjälp av skojaren Nick Wilde för att hitta en försvunnen utter. Pressbild.
Sengångare sköter byråkratin i djurstaden Zootropolis, där poliskonstapeln Judy Hopps tar hjälp av skojaren Nick Wilde för att hitta en försvunnen utter. Pressbild.

Lamm och lejon lever sida vid sida i en utopisk djurstad, där kaninen Judy Hopps bestämmer sig för att utmana fördomar och bli polis. Disneys "Zootropolis" blandar spektakulära miljöer med ett brännande budskap.

I Disneys nya film används förmänskligade djur för att berätta en sedelärande historia. Låter det nytt och fräscht? Kanske inte. Redan för 2 500 år sedan ska den grekiske slaven Aisopos ha nedtecknat sina fabler, och den som tillbringar en tisdag i vabruari framför Barnkanalen översköljs av fåfänga grisar, listiga får och små tigrar som får lära sig hur man är en bra kompis.

Men trots att "Zootropolis" bygger vidare på en gammal tradition, så innehåller den högaktuellt tankegods. Filmen utspelar sig i en parallell samtid utan människor, där däggdjuren har utvecklats till civiliserade samhällsmedborgare. I den utopiska staden Zootropolis lever rovdjur och bytesdjur i harmoni med varandra, och ingen behöver längre vara rädd för att bli uppäten. Men fördomar är djupt rotade, och när kaninen Judy Hopps bestämmer sig för att bli polis möts hon av ett kompakt motstånd – det är ju ett jobb för noshörningar och elefanter.

Men Judy vägrar låta sig hunsas. Som nyutexaminerad konstapel får hon i uppdrag att hitta en försvunnen utter och är snart är hon en komplott på spåren, en sammansvärjning med makt att rubba den ömtåliga balansen mellan invånarna i Zootropolis.

Liksom alla fabler tenderar "Zootropolis" att bli lite förnumstig, men det är svårt att bli något annat än betagen av världen som den utspelar sig i. Utifrån djurens skilda behov har man skapat hisnande miljöer, från ångande regnskog till bister tundra, och bilderna är så fulla av originalitet och galna infall att man tappar andan.

Men under den läckra ytan finns mycket spännande att fundera på, som att vanligtvis glättiga Disney verkar ha gjort en film om heta potatisar som evolution, glastak och rasism.

Aisopos sägs ha använt sina fabeldjur för att kunna beskriva sina fångvaktares egenheter utan att riskera repressalier. Och kanske är det bara med en andlöst vacker fabel som Hollywood vågar lyfta vår tids mest brännande fråga: Hur vi ska kunna lära oss att leva tillsammans?

Disney
I djurstaden Zootropolis är allt konstruerat för att passa däggdjurens olika behov, från små gnagare till elefanter. Det märks inte minst på stadens centralstation.