Metro Debatt

Fler artiklar om lyckade anorektiker är det sista vi behöver

Vi vet nog alla att bakom de flesta anorektiker och ortorektiker finns målmedvetna, ambitiösa och drivna tjejer (ofta är det tjejer). Tjejer med en vilja att prestera och accepteras som är något utöver det vanliga. För det krävs en enorm envishet, viljestyrka och driv för att bli sjuk. När man väl är där sen så är det något annat som tar över.

Kanske är det därför som jag får reflexen att vilja kasta tidningen rakt över rummet när jag om och om igen ser reportagen om de lyckade anorektikerna som pryder omslagen. Tjejer som (med all rätt) är stolta över att ha gått från undervikt till ideal. Från svältande till fräscha Friskis-ledare med rosa kläder och säkra leenden.

► LÄS MER: "Den som bara tränar tre gånger i veckan har inget att komma med"

Att ha tagit sig igenom en ätstörning är en bragd, om det nu är sanningen. För vad sanningen är när det gäller ätstörningar är svårt att veta. Att gå från svält till personlig tränare är en lång resa. Att gå upp 20 kilo under en behandlingsperiod är en prestation. Men så undrar jag i tysthet… Är det verkligen reportage om lyckade före detta anorektiker vi behöver? Är det bilder på nya idealtjejer som alla de som sitter i anorexihelvetet behöver? Är det en klokt vald resa att som anorektiker målinriktat bli personlig tränare, ett ytterligare ideal... Inte vet jag. Men framför allt: är det en bild som medierna nödvändigtvis behöver trycka i ansiktet på oss? Att motsatsen till anorektiker är solbränd personlig tränare? Att en person fri ifrån utseendehets och matnoja jobbar med kost och träning på heltid? Jag känner inte att det är en målbild jag vill ha. Jag tror inte att det var den målbild jag behövde när jag som 20-åring gick ut min anorexibehandling. Men det var den jag hade.

”Kan jag inte bli så smal som jag vill så ska jag i alla fall bli vältränad… Och deffad…”

Och simsalabim så var jag där i träsket igen. Det nya träsket. Ortorexin.

I intervju efter intervju har jag tryckt på att jag inte är frisk, att det är ett evigt balanserande och att jag gör så gott jag kan. Men oftast blir det bortklippt till förmån för en glad bild på mig i neonkläder. Det är så de vill ha det.

► LÄS MER: "Sluta proteinhetsa – ta en banan och gå till gymmet i stället"

Snälla, rara, viktiga, starka medier. Vad tjejer som sitter i ett ätstörningshelvete minst behöver är bilder på lyckade solbrända före detta anorektiker som återigen i samhällets ögon blivit lyckade. Det vi behöver är reportage om fler som kämpar med balansen, fler som accepterar att de inte kommer att uppnå idealet och att de slutat försöka. Jag vill se fler tidigare ätstörda som lever helt vanliga liv medvetna om sin svaghet. Människor som lyckats ta sig ifrån prestationskraven och hälsohetsen. För vi vet alla att det finns gott om anorektiker som blivit personliga tränare, dietister och tävlande i Body Fitness. För prestationen, kontrollen och kroppsfixeringen ligger inbyggt i själva sjukdomen.

Lisa Jisei

Författare till boken "Jag är sjuk"

Bloggare och föreläsare

www.jagarsjuk.se