Metro Debatt

Flyktingen Ahmad: Svenska asylboenden är inte mänskliga

Jag är flykting, och nu ska jag berätta för er om mina erfarenheter.

Jag kom till Sverige 7 juli 2014 efter en lång resa. Det tog mig nästan 60 dagar att ta mig till Sverige. Varför just Sverige? På grund av att det här är ett land som tror på mänskliga rättigheter och rättvisa. Och eftersom det var ett av få länder som ville ta emot mig.

Sverige behandlade flyktingar på ett schysst sätt, vi behövde inte bo i tält eller läger med tusentals andra, vi behövde inte vara rädda eller klara oss utan värme mitt i vintern. Det första stället jag hamnade på när jag kom till Sverige var ett boende som hette Stora Ekeberg. För mig, och alla andra som var placerade där, framstod det inte som ett asylboende. Jag skulle snarare kalla det ett interneringsläger.

► LÄS MER: Metro besöker asylboende: "Jag korsade Medelhavet – för vad?"

Förhållandena var outhärliga. Det låg mitt ute i ingenstans. Närmaste busshållplatsen var två kilometer bort, och till den närmaste staden, Skara, var det nästan två mil. På boendet bodde mellan 500 och 600 asylsökande, vilket är dubbelt så många som man har kapacitet att inhysa. Enligt Migrationsverkets standard ska max två personer dela rum, men verkligheten ser annorlunda ut: sex människor ihoppackade i ett rum på sex kvadratmeter. Det stod också sängar i korridorerna, vilket innebar en total avsaknad av privatliv. Toaletterna hade inga sitsar, duscharna inga draperier.

Maten serverades på ett sätt som fick oss flyktingar att känna det som att vi tog maten från serveringspersonalen. Borden vi åt vid var smutsiga och vid minst ett tillfälle blev folk matförgiftade. De boende hade inget annat att göra än att äta, dricka och sova. Det fanns inget gym eller lekrum för barnen, inga aktiviteter att fördriva tiden med. Det skapade en känslomässig och mental stress. Det hade funnits ett lekrum, men det hade gjorts om till sovsal, för att få plats med fler människor. Till och med barnens rätt att leka togs ifrån dem.

Stora Ekeberg är inte det enda asylboendet som inte ens uppfyller en grundläggande, mänsklig levnadsstandard. På Norrbygården i Fagersta hungerstrejkade de boende för att få en acceptabel standard på boendet. Det finns många andra flyktingar som inte hungerstrejkar, men som vill ha en anständig levnadsstandard, precis som alla andra människor. Det har de rätt till enligt svensk lag. Det jag inte förstår är hur Migrationsverket kan tillåta den här utvecklingen, eftersom de betalar företagen som driver asylboendena en massa pengar.

► LÄS MER: Vill se internet på nya asylboenden

Boendenas ägare slarvar med pengarna i stället för att använda dem till det de var avsedda för. De tänjer på lagen för att kunna komma undan med att erbjuda en lägre standard och strunta i de boendes hälsa. Migrationsverket övervakar inte boendenas ägare trots klagomål. Sverige har satt en standard för asylboenden, men de flesta boenden lever inte upp till denna. Det väcker en fråga: Varför uppmärksammas inte ägarnas girighet av Migrationsverket? Folk förväntar sig inte egna lägenheter eller ett rum på ett femstjärnigt hotell, utan bara en grundläggande mänsklig standard. Brist på aktiviteter och privatliv leder till problem.

Lösningen? Migrationsverket måste hålla bättre koll och ställa dessa människor till svars. Asylboendena borde ha någonstans där man kan träna, så att människor får utlopp för sin frustration. Det borde finnas böcker att läsa och det borde hållas lektioner i svenska åtminstone tre gånger i veckan, så att man lär sig kommunicera under det året eller mer man väntar på besked om uppehållstillstånd. Internet, för att kunna kommunicera med familj i hemlandet, skulle också minska spänningar. En expert på posttraumatiskt stressyndrom borde finnas tillgänglig för att hjälpa dem som har varit med om trauman.

Skrupelfria människor finns överallt, men ansvaret ligger hos Migrationsverket. Nu måste problemen tas på allvar.

Ahmad Al Srahin

Analytiker som ursprungligen kommer från Syrien, bosatt i Sverige sedan 2014

Översättning från engelska: Pontus Ahlkvist