Kolumner Lisa Magnusson

Fotbollsfansens beteende är oacceptabelt

Jag är en av dem som inte förstår sig på fotboll. Sorten som faktiskt inte förstår sig på idrott alls, utan – lika uppgivet som kokett – refererar till allt som ”sportboll”. Och jag tycker mig ha rätt till det. Varför? För att den har så mycket pengar och inflytande, för att den är överallt och tränger sig på vart jag än vänder mig. Jag slår ur underläge, för att använda en sportmetafor.

Själva ordet sport kommer från fornfranskan och betyder tidsfördriv, men det är inte som ett tidsfördriv sporten hanteras. Dagstidningarna viker flera sidor åt den, i nyhetssändningarna är den ett stående inslag. Dyra (licens-)pengar läggs på direktsändningar från viktiga sporthändelser, ordinarie program utgår i ett undantagstillstånd som annars enbart reserveras stora katastrofer.

Min häpnad går givetvis tillbaka på min inledande mening: Jag är en av dem som inte förstår sig på fotboll. Det går inte att uttala sig insiktsfullt om sådant man inte begriper. Men på en punkt är jag som utomstående faktiskt mer klarsynt än många fotbollsälskare, och det är när gränsen passeras på riktigt. Det hände senast i söndags, när AIK mötte Hammarby.

Under matchen föll en Hammarbyspelare till marken och blev liggande, bars ut medvetslös på bår. Reaktionen från AIK:s publik? ”Låt han dö.” Det var inte ett överförfriskat litet gäng på fem pers som skrek, utan tusentals personer som skanderade. Groteskt? Ja. Från AIK kom dagen därpå en officiell ursäkt. Men inte ett ord om det som hände innan matchen, som så ofta händer innan.

Det var fullständigt kaos. Från flera håll kom vittnesmål om tunnelbanetåg som stod stilla för att man inte skulle kunna garantera säkerheten på perrongen ifall dörrarna öppnades, om vagnar fullsmockade med män som bankade i taket och oupphörligen mässade om fittor och horor, om rökfyllda stationer och hovrande polishelikoptrar, om panikslagna gråtande medpassagerare.

Det är inte första gången. Jag har själv upplevt liknande saker på nära håll, och hört otaliga historier från andra. Så hur kan det här få fortsätta? Polisen vet att det kommer att ske, fotbollsklubbarna vet. Vanligen vettiga personer som jag tycker om – och som aldrig annars skulle acceptera manshorder som gapar om fittor och ingjuter skräck – bagatelliserar det hela med illa dolt förakt.

Ja, jag är en av dem som inte förstår sig på fotboll. Ändå fattar jag tjusningen i en parallellvärld där alla stora känslor får plats. Jag fattar att det där aggressiva trycket för många är synonymt med myspirr och samhörighet. Men av svallvågorna som svämmar in över andras fysiska rum fattar jag även att denna parallellvärld har allvarliga problem och att situationen är oacceptabel. 

Älskar du fotbollsvärlden? Se då till att städa rent den. Tål den inte det så var den faktiskt inget annat än skit till att börja med.

+ Sverigedemokraternas partisekreterare, Richard Jomshof, talar nu klarspråk om vad partiet egentligen vill. Även om han menar att man ska ligga lågt med det tills man fått tillräckligt med makt.

- Så vad vill Sverigedemokraterna? Enligt Richard Jomshof eftersträvar man en situation liknande Ungerns – det vill säga med hårt kontrollerad media, förbud mot att kritisera makten och stängda gränser utåt. (Källa: Richard Jomshofs Facebookkonto)