Metro Sport

Frida Nordstrand: Det är jobbigt att vara supporter när det är derby

I högstadiet lämnade jag Spanien där vi då bodde för att plugga i England.

Jag minns så väl min första vänskap den där läskiga första dagen i en ny skolan, i ett helt nytt land. Vi fann varandra på en franskalektion. Någon hade fått nys om att vår franskafrökens före detta pojkvän var Eric Cantona. Jag minns hur hon konfronterades i klassrummet och hur hennes skärrade reaktion direkt avslöjade att ryktet stämde. Jag trodde knappt det var sant, den lilla franska kvinnan bakom katedern var plötsligt en av de coolaste jag hade träffat.

Bredvid mig hörde jag plötsligt hur någon kippade efter luft och nästan viskade; "Det är inte sant! Eric Cantona! King Eric!".

Den chockade tjejen bredvid mig hette Natasha, kallades Tash och i den stunden fann vi varandra tack vare ett stort gemensamt intresse – fotbollen.

Det skulle visa sig att vår franska fröken och ”King Eric” hade varit ett par i åtta år och efter att ha misslyckats med att förbjuda mig och min nya vän att fråga mer om honom på lektionerna, övergick hon i att låta oss fråga om vi gjorde på franska. Jag älskade de lektionerna.

►LÄS MER: Frida Nordstrand: Kommer vi få se den största lyfta bucklan?

Cantona var en av få spelare som Natasha gillade som inte spelat i Tottenham Hotspurs. Hon förklarade i ett tidigt skede att om jag höll på Arsenal så skulle vår vänskap nog stanna vid ytligt bekanta. När jag sa att jag höll på Málaga var det OK. Exakt hur mycket hon gillade Spurs förstod jag när jag var hemma hos henne första gången och såg hennes sovrum. Varenda yta på väggar, tak och dörrar var täckt av bilder och urklipp på och om Tottenham.

Jag tänker alltid på Tash när de är dags för North London-derby men inför lördagens drabbning mer än någonsin. Tottenham och Arsenal på andra respektive tredje plats i tabellen, båda med i racet om Premier League-titeln och när jag sms:ar henne och frågar om hon känner guldvittring blir hon vansinnig. Det här är en alldeles för allvarlig och delikat situation för att lättvindigt skoja om. Speciellt efter förlusten i onsdags. Jag påminner om att Arsenal också förlorade och att de Arsenalspelare jag träffade efter förlusten mot Barcelona i Champions inte kändes så harmoniska som jag har sett dem vid andra tillfällen.

Inga argument räcker för Tash. 

Lustigt nog får jag exakt samma svar från henne som jag fick av min kollega Erik Niva när samma tema kom på tal: ”Vi väntar bara på kraschen”.

Det är jobbigt att vara supporter inför ett derby där insatserna är högre än på mycket länge. Vetskapen om hur det kommer att kännas i magen om siffrorna vid slutsignal är till motståndarens favör. Och rädslan för att våga hoppas på det som skulle kunna bli den bästa matchen och den bästa säsongen, peaken på den livslånga relation man har med sitt lag.

Mer om Sport