Metro Debatt

Glöm inte att fråga hur den blivande pappan mår

Jag och min man har levt tio år i ett jämställt förhållande. Han är mer genusmedveten än genomsnittsmannen, skulle jag säga, och har i sitt arbete med marknadsföring ofta lyft fram vikten av jämställdhet i annonser och annat som ofta dominerats av män. En kamp han har utfört för mig och alla andra kvinnor.

De senaste 41 veckorna har däremot sett annorlunda ut. Ja, det vill säga de veckor som jag har gått och burit vår blivande son i min mage. Ynnest eller inte, det kan diskuteras, men faktum är att jag har mått väldigt bra under graviditeten. Relationen mellan min man och mig har inte förändrats mer än att jag har fått be lite mer om hjälp emellanåt och kanske sovit mer än jag brytt mig om vårt gemensamma hem i perioder. Men det är sådant som hör till.

Det som skilt sig åt är omgivningens sätt att behandla oss. Framför allt sedan graviditeten gick över tid. Jag har haft det tungt vissa dagar, så klart, men det värsta har varit den psykiska biten av hopp och förtvivlan när värkarna kommit men aldrig gått över i förlossning. Jag har dock känt mig buren av alla människor i vår närhet som gett mig kärlek och omtanke. Precis alla, familj, kompisar, kollegor och bekanta, ringer, skriver och sms:ar och frågar hur jag mår, hur det går för mig, säger att de förstår att det är tungt, men heja heja, och så vidare. Jag är så oändligt tacksam för allt detta stöd som har gett mig ny kämpaglöd.

Under de senaste dagarna har jag dock känt att min man har tappat energi och att vi allt mer har gått i våra separata värdar. Plötsligt slog det mig att ingen frågar honom hur han mår just nu. Ingen ser att han går och bär på exakt samma frustration som jag i att det lilla livet aldrig verkar vilja komma ut till värden. Han är helt slut.

När han på kvällen kommer in i badrummet för att återigen meddela att han har fått ett sms från en kollega som frågar hur jag mår tittar jag på honom och frågar: ”Men hur mår du? Alla frågar hur jag mår hela tiden, men du lär ju också gå runt och kastas mellan hopp och förtvivlan.” Han svarar att han känner sig uppgiven och trött. Tro fan det, när han inte får stöd från sin omgivning. Han ska bli pappa! Han har gått och längtat, tänkt och känt en massa saker ända sedan dagen han fick veta att graviditetstestet visade positivt. Den enda skillnaden är att han inte känt sparkarna i magen. Den fysiska skillnaden i att vänta barn må vara gigantisk mellan man och kvinna, men den psykiska biten bär vi gemensamt. Det var min tur att slå ett slag för min man och alla andra män.

Att jag har fått prata med alla mina vänner om graviditeten, längtan och nyfikenheten att få möta det lilla nyfödda barnet har hjälpt mig till en mental förberedelse och en förståelse för vad som faktiskt är på väg att hända. Om vi kunde ge männen samma uppmärksamhet och möjlighet att prata om sina känslor, fråga dem hur de mår och hur de ser på tiden de har framför sig som föräldrar, skulle de möjligen känna sig mer inkluderade och också förberedda när det är dags att åka in till förlossningen. Kanske skulle det också göra att skillnaden mellan mamman och pappan blev mindre när barnet väl fötts.

Den mentala förberedelsen är inte att underskatta, och jag tror inte att det bara handlar om vem som bär livet inom sig, utan också den sociala miljön som gör att vi hanterar föräldraskapet olika. Väljer vi att trycka på de olika rollerna i föräldraskapet kommer det att förbli ett avstånd mellan mannen och kvinnan. Om vi istället kan se att vi är ganska lika och i mångt och mycket bär på samma frustration, rädsla och förväntan tror jag att vi kan mötas, och att relationen, liksom föräldraskapet, kan förstärkas.

Så i fortsättningen: snälla, fråga även hur den blivande pappan mår.

Anna Wallin