Kolumner Rickard Söderberg

Glöm inte bort att ge dig själv rimliga marginaler

På väg att befrias från den smoothie av virus och bakterier som runnit som sav i mina ådror senaste veckorna ser jag orden framför mig: "Glöm inte bort att ge dig själv rimliga marginaler".

Den livsavgörande insikten står klottrad med en bläckpenna på väggen i ett av övningsrummen på Malmö opera. Jag har stått förhäxad av de kantiga orden många gånger. När jag inte orkat genomföra en fras eller snubblat på en höjdton. När jag inte lyckats banka in texten i närminnet eller bara i största allmänhet känner mig som en usel människa bara för att jag inte förmår skilja mitt mänskliga egenvärde från vad jag presterar i min profession. "Glöm inte bort att ge dig själv rimliga marginaler."

► LÄS MER: Rickard Söderberg: "Jag vill leva i Miss Universums värld"

Det är en vecka kvar tills jag ska dansa min första direktsändning Let's Dance, och pressen på en odeffad operatenor med definitivt orimliga krav på sig själv är orimlig. Marginalerna är noll. Fram till dags dato har jag flytt allt som innebär förflyttning av fötterna i fylkad fyrtakt. Och när jag sitter här och eftersvettas ännu ett sambarep inser jag att det viktigaste för mig för att komma mentalt helskinnad ur ett sådant här taktfast kaos är att ge mig själv just rimliga marginaler.

För summan av alla små krav vi högpresterande människor tröskar igenom, i tron att vi borde leva upp till dem, kan upplevas som en oöverstiglig tröskel. Och jag tror eventuellt att jag inte är helt ensam om att glömma bort den där stora lilla detaljen i våra orimligt detaljstyrda liv.

Till alla oss prestationsjunkies kommer jag nu att vara Momo i kampen om vår tid och ge oss liv; en blixtsnabb respit från alla måsten för att sluta ögonen, ta ett djupt andetag och ge oss själva rimliga marginaler. Om så bara för det där ögonblicket.

För vi får nämligen vara mänskliga. Vi får misslyckas med den där nya hälsorutinen och kränga en hel påse salta aprikoskärnor precis innan läggdags. Vi får uttrycka oss klumpigt i en tweet och vi får snubbla över en deadline. Vi får råka dubbelboka oss och vi får stänga ner mejlen fastän flera brev är obesvarade för att vi fastnade i ett RuPauls Dragrace-race på Netflix. Allt detta har jag gjort de senaste dagarna, och det är orimligt att jag mår så dåligt över det, som jag gör.

► LÄS MER: Rickard Söderberg: "Byt kroppshetsen mot en semla"

Jag vill också ge andra samma rimliga marginaler. Så det gör inget att du glömde svara på det där, att du missade att OSA i tid, att du inte orkade svara på mejlet klockan 23.20 i går kväll och att du kom tio minuter för sent till vårt möte idag. Jag vet nämligen att ingenting av detta handlar om du är illvillig. Det handlar om att du just nu kanske har lite snäva marginaler, och jag vill inget hellre än att göra dem rimliga.

Så. Nu kan vi öppna ögonen igen, andas och fortsätta dansa igenom dagen med rimliga förväntningar på oss själva och andra.

+ Jag kommer att få grym hållning av att dansa så mycket slowfox.

- Det är helt orimligt att man förväntas hålla den orimliga hållningen som man förväntas hålla i tango.