Resor Nyheter

Här finns den franska själen

Antibes erbjuder bad och vattenaktivitet.
Antibes erbjuder bad och vattenaktivitet.

Ljuset, maten och vinet lockar oss till södra Frankrike. Och så pastisen förstås – en spegling av fransmannens själ, som någon lär ha sagt. På olivoljans och vinets domäner rör vi oss längs floderna Sourge och Rhône och når till slut den folkliga dryckens hjärtpunkt.

Jörgen Ulvsgärd
Antibes är som en resa tillbaka till Art Nouveau vid förra seklets början. Staden andas Picasso, Scott Fizgerald och andra kulturpersonligheter.
Jörgen Ulvsgärd
Kanadensiska Odile driver vege- tarisk restaurang och matkurser i Brantes.
Jörgen Ulvsgärd
Vila i byn Vaison la Ramaine.
Jörgen Ulvsgärd
Blandtallrik med sydfranska specialiteter som tapenade.
Jörgen Ulvsgärd
By vid berget Mont Ventoux, känt  från cykeltävlingen Tour de France.
Jörgen Ulvsgärd
Klassisk utsikt från Provence ut över Medelhavet.
Jörgen Ulvsgärd
Torghandeln runt om i Provence är en fröjd för sinnena.

Kyparen på Le Grand Café i staden Mazan glider upp mellan borden i skuggan under platanträden med ett litet glas pastis. När han häller vatten i glaset stiger den söta anisdoften rakt upp i näsans doftkörtlar. Varumärken som Ricard föddes några mil söderut i Marseille medan Pernod såg dagens ljus i Avignon. Vår resa genom Provence och Vaucluse startar däremot lite längre söderut, i Antibes.

När författaren Scott Fizgerald med sin fru Zelda flydde från uppståndelsen orsakad av hans bok ”The Great Gatsby” i mitten av 1920-talet, var det hit han tog sin tillflykt. När Scott i sin blå Renault tog den slingrande vägen mellan Cannes och Nice blev han helt betagen av den vackra halvön, Cap d’Antibes. Han letade efter ett ställe att slå sig ner på och fann till slut Villa Saint-Louis i Juan-les-Pins, några kilometer utanför Antibes. Villan byggdes senare till med ett par våningar och är i dag Hotel Belles Rives.

Att ta in på detta ställe är som att göra en tidsresa tillbaka till Gatsby-epoken eller snarare Art Nouveau. Här har dåtidens celebriteter som Picasso, Gertrude Stein och Ernest Hemingway partat runt med paret Fitzgerald. Om väggarna kunde tala skulle här finnas mycket att berätta. Vi nöjer oss med att njuta av den vackra Art Déco-miljön, insupa atmosfären på en av Rivierans bästa terrasser med ett glas champagne som sig bör.

Med Antibes som språngbräda färdas vi in till hjärtat av Provence, själva sinnebilden av södra Frankrike. Resan går via konst- och teaterstaden Avignon, vin­gård­arna utmed Rhôneflodens sluttningar och vidare till Mazan. 

Här bor vi i Marquis de Sades privata bostad, som har förvandlats till Château de Mazan. Det är dagen före den årliga tryffelmarkanden och säljarna håller på att förbereda stånden på torget. Det bruna guldet från Provence ska byta ägare.

I varje by tvärs över hela Provence är torghandeln en fröjd för både öga och näsa. Dofterna av timjan, lavendel, mynta och körvel sveper in mellan torgstånden. Här i Mazan blandas de med doften från den kryddiga tryffeln. Hotellet är som ett mindre slott, byggt på 1720-talet, med en underbar provensalsk trädgård. Det var härifrån som Marquisen startade den första teater­festivalen i Frankrike och det var hit han tog sin tillflykt under den franska revolutionen. I Paris var han nämligen ”persona non grata”.

Gästerna har inte vaknat när jag tidigt dagen därpå smyger mig ut i den svala och klara morgonen. Det är visserligen tidigt, men inte tidigare än att kaféet har öppnat. Här sitter redan ett par män och njuter av dagens första café crème. Lukten av färskt bröd och nyrostat kaffe fyller hela lokalen. På bardisken ligger gårdagens La Provence uppspänd på en pinne, sönderläst och full av kaffefläckar. Det är i Frankrike som de riktiga kaféerna finns. En atmosfär som är impregnerad i väggar och spetsgardiner: här får man sitta i fred hur länge som helst utan att ifrågasättas. En enkel espresso räcker för att lägga beslag på ett bord för resten av dagen. Jag dricker långsamt min noisette och vandrar sedan tillbaka till hotellet.

Nästa dag tar vi oss upp mot byn Brantes på nord­sidan av Mont Ventoux, känt för sin utmanande bergsetapp i Tour de France. 

Här på Mont Ventoux sluttningar har kanadensiskan Odile och hennes make slagit sig ner, köpt ett vackert, gammalt stenhus och öppnat en vegetarisk restau­rang med tillhörande matlagningskurser. Här håller hon dagliga workshops för mat­intresserade från hela världen.

–   I regel har jag tio deltagare åt gången, men jag har haft 27 japaner samtidigt i mitt lilla kök och det gick utmärkt.

Lite senare på eftermiddagen återvänder vi till Mazan och Le Grand Café. Ett par män sitter nonchalant uppkrupna på ett par höga barstolar, fullkomligt engagerade i intensivt samtalande. En av dem röker en cigarrett, blåser några rökringar upp mot fläkten i taket och fimpar därefter i det gula askfatet från ­Ricard. Själv beställer jag in en pastis och begrundar ­orden: ”Det är först efter ett långsamt intagande av pastisen som den rätta atmosfären infinner sig”.

Ett bra sätt att närma sig den franska själen.