Kolumner Johan Norberg

Här på hotellet i Ukraina bär personalen kalasjnikovs

Hotellet i Kramatorsk i östra Ukraina liknar inget jag tidigare besökt. Den gamla, grå sovjetarkitekturen och de smutsbeiga heltäckningsmattorna känns visserligen bekanta, men personalen avviker. De är klädda i kamouflageuniform och kängor och flera bär en kalasjnikov. Den kraftige man som ger mig min rumsnyckel håller en automatkarbin i andra handen. Det här är inte det slags hotellpersonal som frågar om allt är till belåtenhet, eller om sängen är för hård. Vi befinner oss nära den del av Ukraina som kontrolleras av rebeller och ryska trupper efter ett krig som har skördat 10 000 offer. Jag är tydligen en av få civila som övernattar här.

►LÄS MER: Johan Norberg: Trump har satt lögnen i system – och det fungerar

Omvärlden börjar glömma bort kriget, som i allt utom i den ryska retoriken är ett ryskt anfallskrig. Jag går runt i ruinerna i Slovjansk, som de ryskstödda separatisterna sköt sönder efter att de tvingats på flykt. En gammal, bräcklig man berättar att han gömde sig i sin källare i tre månader, nästan utan mat och vatten. 

Just nu råder ett slags vapenstillestånd, men dagligen beskjuts gränsposteringar och soldater och civila dödas. Nyligen har det eskalerat. FN uppger att Ryssland för in mer soldater och vapen österifrån. Målet är inte att inlemma de östra delarna av Ukraina i Ryssland, som Putin gjorde med Krimhalvön, utan att låta dem existera i en slags laglös gråzon – formellt i Ukraina, i praktiken utanför – för att destabilisera hela statsbildningen. Putins strategi att locka grannländer med trygghet och hota dem med våld förutsätter nämligen att de inte ska kunna få lugn och välstånd på egen hand. De länder som går västerut måste falla samman i kaos. 

Det är för att undvika det många demokratier stödjer Ukrainas självständighetskamp. I västra Ukraina, utanför Javoriv, besöker jag ett område där ukrainska soldater tränas av Natoländer. Jag följer med en trupp som övar sig på att inta byggnader. De tränas av litauiska befäl och dessa är särskilt tuffa, uppger flera jag talar med. Litauerna känner nämligen att de här slåss för sin egen självständighet. Om Kreml ostraffat kan invadera grannländer så kommer det hända fler gånger och då är de baltiska staterna direkt hotade.

LÄS MER: Johan Norberg: Skatteparadis är bättre än skattehelveten

Soldaterna säger sig vara hoppfulla om att kunna ta tillbaka ockuperade regioner, men unga, civila jag talar med är inte lika optimistiska. Några tror att Ryssland bara väntar på att slå sönder landet, kanske genom att orkestrera en protestvåg mot regeringen i Kiev, men andra menar att Ukrainas politiker gör tillräcklig skada på egen hand, genom korruption och uteblivna reformer. När jag slår mig ned med två unga Kievbor och frågar dem vad de hoppas på svarar den ena att hoppet är att kunna flytta till USA, den andra att flytta till Västeuropa.

+ IS på defensiven. Att världens stormakter ändå kan enas om att ge den bestialiska terrorsekten IS stryk i Irak och Syrien ger ändå ett visst hopp om världen.

- Kappvändare. Trump sa att de republikanska politikerna var fega. Det visar sig nu att han hade rätt, för efter att ha dömt ut honom som lögnare och rasist säger de nu att de lydigt kommer rösta på honom.

Mer om Kolumn