Kolumner Nina Åkestam

Håll käften – det kan rädda liv

För den som har en dålig dag och vill må lite bättre kan jag tipsa om att lyssna på P4-dokumentären ”Jag känner mig som en tjej men är ju kille”. I den får vi möte Linnéa, 8 år, som föddes som Linus. Linnéa berättar sin historia, stöttad av mamma, syskon, kompisar och läkare. Det låter inte konstigt. Inte komplicerat. Ibland gör biologin fel. Ibland föds en tjej i en killkropp, och då måste vi som samhälle naturligtvis rätta till det. 

► LÄS MER: Nina Åkestam: "USA är fantastiskt – men tyvärr också ett land av politisk galenskap"

Samtidigt vet jag ju att det inte är enkelt. För när Linnéa får ett eget omklädningsrum efter gympan av en pragmatisk skola som också ändrade hennes namn i klasslistorna så fort hon bestämt sig, finns det hundratals, tusentals, transbarn som inte får det bemötande de har rätt till. I Sverige, vi som så gärna vill visa oss på styva linan som humanitär stormakt, tar unga transpersoner livet av sig för att de inte ser någon annan utväg. Många andra överlever, men med depressioner och trauman som följer dem genom livet. 

Det gör mig så förbannad. För Linnéas historia visar att det inte måste vara så. Det är ingen grundlag att den som behöver korrigera sitt biologiska kön måste må dåligt på grund av det. Det är ett resultat av att små, trångsynta människor av någon anledning tycker att någon annans könsidentitet har med dem att göra. Som kommenterar. Som kritiserar. Som tar sig någon helt obegriplig rätt att lägga sig i andras liv. Och det värsta av allt: som överför sitt eget idiotiska tänkande till sina barn. 

I dokumentären om Linnéa är det uppenbart att barn inte måste mobba den som är annorlunda. De kan också, som Linnéas kompis Liv, vara nöjda över att deras vän verkar gladare nu. Eller ge en komplimang för de fina skorna, när Linnéa för första gången kommer till skolan i tjejkläder. 

Jag inser att det alltid kommer att finnas människor som känner sig stärkta av att sänka andra. Som, kanske på grund av sitt eget dåliga självförtroende, är så skraja för allt de inte förstår att de hellre än att fråga och lära sig utgår ifrån att den andra gör fel och därmed ska straffas. 

► LÄS MER: Nina Åkestam: "Skattebetalarna ska inte behöva ta notan när föräldrar lever ojämställt"

Det kommer vi antagligen aldrig kunna ändra på. Men ett generellt råd är ändå att innan grodorna hoppar ur munnen ställa sig frågan: har det här med mig att göra? Spelar det någon roll för mig personligen vilka kläder den här människan har på sig, eller vem hen är kär i, eller hur hen lever sitt liv? Det gör det antagligen inte, och det är en bra indikation på att det är läge att hålla tankarna för sig själv. Det kan rädda liv. Och om till och med det är för komplicerat att greppa funkar alltid det gamla ordstävet: Om du inte har något snällt att säga, gör alla en tjänst och håll käften.

+ Transgender Remembrance Day. Den 20:e november varje år är en chans att minnas alla de människor som fallit offer för transrelaterat våld, och se till att det ALDRIG händer igen.

- Regeringens migrationspolitik. Jag är fortfarande mållös (och det händer inte ofta) över Miljöpartiets osannolikt fega beslut i frågor som fick dem valda till att börja med.