Sport

Hopplöst för blågul backhoppning

Backhoppningslandslaget som blev sjua i lagtävlingen i OS 1988. Från vänster: Magnus Åström, Jan Boklöv, Anders Daun, Per-Inge Tällberg och Staffan Tällberg. Arkivbild.
Backhoppningslandslaget som blev sjua i lagtävlingen i OS 1988. Från vänster: Magnus Åström, Jan Boklöv, Anders Daun, Per-Inge Tällberg och Staffan Tällberg. Arkivbild.

När den tysk-österrikiska backhopparveckan inleddes i stora backen i Oberstdorf på tisdagen var det som vanligt utan blågula inslag i startlistan.– Det känns riktigt sorgligt att det har blivit så här dåligt, säger Staffan Tällberg, tvåa i Garmisch-Partenkirchens nyårshoppning 1988.

Svensk backhoppning hade några gyllene år i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. Säsongen 1987–1988 tog sex svenska hoppare poäng, ett facit som bara Finland och Norge kunde matcha.

Tällberg tog en seger under karriären, i skidflygningsbacken i Planica 1991, och därutöver sex pallplatser. Även landslagskompisen Mikael Martinsson fick ställa sig högst upp på världscuppallen vid ett tillfälle.

Den största stjärnan var emellertid Jan Boklöv. Han revolutionerade sporten genom att hoppa med skidorna brett isär, likt ett V, och i vissa tävlingar flög iväg 10-15 meter längre än konkurrenterna. Med hjälp av V-stilen vann Boklöv fem världscuptävlingar och den totala världscupen 1988/1989.

Garmisch höjdpunkt

För den då blott 17-årige Tällberg var andraplatsen bakom finländske backhoppningslegendaren Matti Nykänen i Garmisch-Partenkirchen nyårsdagen 1988 karriärens höjdpunkt.

– Tjugoåtta år nu på fredag, är det så jävla länge sedan. Det var stort, särskilt när man tänkte på att det var så många som tittade hemma i Sverige.

På den här tiden var det nämligen bara långfilmen Ivanhoe som kunde konkurrera om nyårsslöa svenska tv-tittares gunst.

Nu är tittarintresset betydligt lägre. Och Sverige har haft svårt att ens få ihop ett landslag.

– Jättetråkigt. Det känns riktigt sorgligt att det har blivit så här dåligt, säger Tällberg, som själv avslutade karriären 1996.

Så länge han bodde hemma hos föräldrarna räckte pengarna till. När han flyttat hemifrån och skaffat barn gick det inte längre ihop.

– Jag var inte så gammal och hade väl haft många år kvar egentligen, men ekonomiskt fungerade det inte.

Tällberg och kollegorna i landslaget fick ett engångsbelopp på 50 000 kronor per år minus skatt, medan dagsersättningen under läger- och tävlingsperioder var hundra kronor. Samtidigt hade – och har – aktiva i backhopparnationer som Japan, Österrike, Norge, Finland helt andra förutsättningar.

Ingen ljusning

Efter att den gyllene generationen lagt skidorna på hyllan har det inte kommit några svenskar som kunnat utmana världseliten.

– Man skulle ha spunnit vidare när det gick så pass bra. Nu tog det tvärslut, säger Tällberg som inte ser någon ljusning och hänvisar till Norge och Finland där var och varannan unge åtminstone har testat att hoppa backe.

– Men i Sverige... Var det en smal sport förr så är den ju otroligt smal nu. I Falun är småbackarna nerlagda. Och i Bollnäs går backen inte längre att använda. Det finns ingen bredd och då kommer ingen topp.