Teknik Nyheter Världen Sverige

Hunden – försvarets fyrbenta soldat

Hunden är ett ovärderligt verktyg som både spårar och markerar. Men det gäller att föraren ger rätt kommando och tolkar djurets signaler korrekt.Nu övar några av Nordens bästa hundekipage för att bli ännu bättre på att nosa upp farliga föremål och människor.

En belgisk vallhund och en schäfer tar i sällskap av beväpnade soldater upp jakten på en farlig motståndsman som flytt genom skogen. Spåret leder till en byggnad – och den belgiska vallhunden kastar sig snabbt in för att oskadliggöra rymlingen som desperat försöker gömma sig längst in i ett mörkt rum.

Scenariot är dramatiskt och ser realistiskt ut – men det rör sig om en övning i samband med att hundinstruktörer från hela Norden samlas i Kungsängen utanför Stockholm för att vidareutbilda svenska, danska, finska och norska försvarsmaktens hundförare tillsammans med deras hundar. Kursen sker inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet. Här är det människorna som tränas, inte djuren.

– Syftet är att utveckla hundförarna i sin profession, säger övningsledare Peter Öhrling.

– Förutsättningen för att vara med på kursen är att de redan är operativt godkända hundekipage.

Som ett verktyg

Försvaret har använt tjänstehundar i många år. Deras förmåga att arbeta – patrullera, spåra och söka – är ovärderlig, menar Peter Öhrling.

– Hunden är ett verktyg som vi skickar in. En sensor.

Vid en ytterligare övning söker hundarna igenom passerande bilar utanför regementet i jakten på sprängämnen. Hundarna nosar, men följer samtidigt sin förares minsta vink och letar där de blir tillsagda.

Det gäller att hundföraren ger noggranna anvisningar, eftersom ett missat spår efter explosiva ämnen i en verklig krigssituation kan innebära skillnaden mellan liv och död.

– De har känslig nos. Det behövs väldigt små mängder partiklar för att de ska kunna känna igen och för oss visa att här finns det saker som vi är intresserade av.

Ett heltidsjobb

Jaktlabradoren Riski, ett år och sju månader gammal, luktar med stor energi igenom flera bilar och arbetar lyhört tillsammans med sin hundförare – en finsk militär som kallar sig Jüka.

Riski är van vid att söka efter både sprängämnen och människor, berättar han.

– Vi har tränat i många timmar. Jag fick honom när han var åtta veckor. En vecka senare började vi träna.

De svenska hundförarna inom försvaret tar med sin kollega – hunden – hem efter dagens arbetspass. Det handlar om ett åtagande dygnet runt, i flera år, fram till att hunden går i pension. Ett heltidsjobb, konstaterar Peter Öhrling.

– Det kräver personlig mognad, att bygga en jättestark relation med hunden, men också kunna se den som ett verktyg.