Kolumner Rickard Söderberg

Hur är förståndet hos folk som ifrågasätter vad som skapar ståndet?

Det är inlämning till Metros krönika om en timme, och jag har under veckan förberett ett mycket välformulerat inlägg om kulturpolitik i Almedalen. Jag tar en liten paus på Facebook för att städa hjärnan innan jag läser igenom krönikans alla finurliga språksprång en sista gång och kan klicka iväg den. Då ser jag hur en av mina vänner blir inträngd i ett hörn i ett kommentarsfält av en religiös mobb, och då ryker den högtravande kulturkrönikan all världens väg. För när vi väljer vilken väg den här världen ska ta, är arbetet med kärleken alltid överordnad.

När en person blir emotionellt avrättad för att hen haft mage att stå för den hen älskar är det dags att börja ifrågasätta förståndet hos dem som ifrågasätter vad som skapar ståndet. För ömsesidig kärlek mellan vuxna människor är världens salt och ljus. Utan den kommer vi långsamt försmäkta.

Det är fascinerande hur vissa människor anser sig ha rätten att döma ut andra för vad de är födda till, baserat på något så självvalt som tro. Exakt vilken religion personerna som attackerar tillhör just den här gången är irrelevant, för trots att de inte delar den heliga skriftens ord, delar de alla samma retorik. Den om att kärleken är villkorad och en människa är värdig bara om den först drar ner brallorna och visar könet. Lite som en swingerklubb.

Vi behöver avsluta fideikommissen mellan Abraham och Gud och låta några andra förvalta jorden. För arvtagarna har ballat ur så till den milda grad att Gud sedan länge sagt upp bekantskapen med de bastarder som talar i Hennes namn. De slänger fördomar, förbannelser och förorättningar runt sej som mina möss Adam och Steve slänger sand från sin kissburk. Och de stinker ungefär lika mycket.

Vi behöver uppmuntra skrifttrogna att istället inspireras av den varma kärleken mellan David och Jonatan. Vi behöver ingjuta mod i dem som vågar stå emot fundamentalistiska skriftlärda. Vi behöver lyfta den skrevtittande blicken hos de kuk- och fittbesatta. Och vi behöver skrika ut att det den här förbannade världen behöver är välsignelse. För en tro som uppmuntrar till begränsande av kärlek är inte helig. Den är en satansvers.

Det är därför jag slänger min välskrivna kulturartikel, och istället ryter ner den enda fråga vi behöver ställa: vilken värld vill vi ha?

När vi möter häckel, homofobi och hot om hatande av hämndfyllda högre makter behöver vi alla slänga våra välformulerade alster åt sidan, spänna blicken i den som anser sig kunna föra Guds talan och ställa den binära frågan: vill du ha en värld med mer eller mindre kärlek? För båda är inte möjliga samtidigt. Och det sätt du agerar på bidrar till den ena vägen. Vilken vill du vandra?

+ Jag ror i land en stor premiär av Läderlappen på Ystad teater med bara en fungerande arm.

- Jag kan inte sätta upp mitt eget hår i en tofs med bara en fungerande arm.