Metro Sport

Ingen gubbe har gjort så mycket för svensk fotboll som Pia Sundhage

Om det inte varit för Pia Sundhage så hade svensk fotboll inte haft lika mycket att vara stolt över, skriver Marcus Leifby. 
Om det inte varit för Pia Sundhage så hade svensk fotboll inte haft lika mycket att vara stolt över, skriver Marcus Leifby. 

På fredag leder förbundskapten Pia Sundhage sitt Sverige i den största match ett svenskt fotbollslandslag har spelat.

Det är bra kämpat, får man säga, med tanke på att hon inte ens fick spela fotboll som liten.

Bara för att hon var tjej.

Som spelare var Pia Sundhage med och vann EM-guld med Sverige redan 1984, men det är som tränare hon har fyllt vitrinskåpet med priser och utmärkelser. 

LÄS MER: Marcus Liefby: Tre minnesvärda slutspelsögonblick 

Hon har redan vunnit två OS-guld och ett VM-silver med USA och det finns ingen annan svensk fotbollstränare som är ens i närheten av hennes meriter.

Sven-Göran ”Svennis” Eriksson då? Och Tommy Svensson som ledde Sverige till VM-brons 1994? Den isländske presidentkandidaten Lars Lagerbäck?

Nix.

Och som Lagerbäck själv brukar säga; man ska inte jämföra.

Det är nog tur för gubbarna, det, för ingen har gjort lika mycket för svensk fotboll som Pia Sundhage. 

För svensk damfotboll, kanske någon anmärker.

Nej, för svensk fotboll.

Svensk fotboll hade inte varit mycket att ha om inte alla hade fått vara med, och hade det inte varit för Pia Sundhage så hade Sverige aldrig spelat den här OS-finalen.

LÄS MER: Leifby: Här är fotbollstjärnornas pr-jobb vi tyvärr aldrig glömmer 

Jag minns en Fotbollsgala för några år sedan.

Pia var där, som vanligt i en t-shirt och ett par slitna jeans, hon delade ut pris, höll ett brandtal, spelade gitarr och sjöng.

Ett vanligt Pia-framträdande, alltså.

På bara ett par minuter bjöd hon på sig själv på ett sätt som de allsvenska herrtränarna inte har gjort sammantaget – på 30 år.

De har ju aldrig behövt.

Tänk en stund på Erik Hamrén, Sveriges tidigare förbundskapten för herrlandslaget.

Han halkade in på ett jävla bananskal, tog på sig en väst, dansade hos Skavlan och snackade sedan goja i sex år.

Jag kan inte komma ihåg att han yppade ett vettigt ord eller att han tog ställning i en enda fråga som verkligen betydde någonting.

Sundhages framträdande på Fotbollsgalan handlade inte på något sätt om att hon själv ville stå i centrum.

Jag tror att hon helst hade sluppit allt det där, men hon gjorde det för damfotbollens bästa, och för att hon alltid har tvingats tränga sig fram.

LÄS MER: Marcus Leifby: Äntligen – kvinnor refererar hockey 

Som liten tjej kallade Pia sig själv för ”Pelle” och smög med killarna på fotbollsträningarna.

I hela sitt liv har hon slagits mot fördomar och nedärvda normer, för sin och andras rätt att få vara sig själv – och för sin och andras rätt att spela fotboll.

Om det inte varit för Pia Sundhage så hade svensk fotboll inte haft lika mycket att vara stolt över.

Från smusslandet i Marbäck i Ulricehamn till mäktiga Maracanã i Rio – och till den största match ett svenskt fotbollslandslag har spelat. 

Den resan är bland de häftigaste svensk idrott någonsin har skådat.

Och om Sverige vinner OS-finalen på fredag kan de byta namn på nationalarenan i Solna på en gång.

Vill vi ha en internationell touch går det fint att kalla den för ”Pias Place”, tänker vi i stället att den ska ha en Stockholms-klang kan den heta ”Piaplan”, och vill vi anspela på den dåliga gräsmattan på arenan kanske ”Sundhagen” kan funka?

LÄS MER: 5 skrällar som jag aldrig kommer att glömma 

Tre nyckelspelare för Sverige i OS-finalen