Metro Debatt

Jag är Axel – mycket mer än min sjukdom

Alla mår dåligt ibland och det måste vi acceptera. En av femtio svenskar är bipolära. Vi måste våga vara mer öppna med det, för ju mer kunskap folk har om psykisk ohälsa, desto mer minskar rädslan för människor med psykiska sjukdomar, skriver Axel Samuelsson, som själv är bipolär.

Jag är bipolär. Vad är det, kanske ni undrar? Det kallades manodepressiv innan och innebär att man har toppar och dalar i sitt mående. Man kan bli manisk och få hypermani, som om man har druckit tio koppar kaffe och avslutat med ett flak Red Bull. För att sedan falla ner i ett djupt svart hål och knappt klara av att gå upp ur sängen. Alltså bli deprimerad.

Jag fick min diagnos 2007. I början berättade jag bara för mina nära vänner. Men i dag är jag öppen med det och har även planer på att föreläsa om sjukdomen. Det är en kronisk sjukdom som kan ses som ett handikapp. Men jag är ju frisk för det mesta. Nu har det gått mer än ett år sedan jag var manisk.

En av femtio är bipolära. Man måste våga var mer öppen med det. Jämför vi med diabetessjuka så behöver de sitt insulin för att fungera. Jag behöver min medicin.

Jag såg nyss första avsnittet av Ann Heberleins nya serie om bipolär sjukdom, "Mina två liv". Jag kände igen mig i skejtaren Olofs historia. Han blev manisk och fick en psykos efter en resa till Barcelona. För mig var det detsamma i samband med en resa till Malta. Jag sov sämre och sämre för varje natt, men vi gick fortfarande ut varje kväll. Till slut sov jag inte alls. Jag kände en pirrande känsla i kroppen och hade svårt att vara still. Tänkte att det måste bero på att mitt snus är slut. Men sen fick jag en massa affärsplaner i huvudet. Min kompis undrade varför jag åkte motorcykel med en maltesare jag hade träffat, som verkade känna alla på ön.

När jag kom hem skrek jag på mina föräldrar och brände upp alla mina pengar. Jag fick skjuts till psykakuten av en kompis pappa. Där träffade jag en duktig läkare som gav mig diagnosen bipolär. Men för det mesta är jag frisk. Bipolär är inte något man är. Det är en diagnos. Jag är Axel – så mycket mer än en sjukdom.

I programmet fick vi träffa prästen Liza som också är bipolär. Hon pratade om känslan av att vara manisk. Hur färgglatt allt är och vilket självförtroende man har. Man är på topp! Man kan beskriva det som att gå från att titta på en gammal svartvit tv till att uppleva världen i Ultra HD med tillhörande surroundsystem.

Är det skamligt att ha en psykisk sjukdom?

Ja, det är åtminstone lite tabu. Jag skäms inte över min sjukdom, men det är inte okej att sjukdomar ska vara tabubelagda år 2015, när vi har lyckats skicka robotar till Mars. Alla har vi våra problem. Mina råkar bara vara nedskrivna i en läkarjournal.

Det behövs mer kunskap om psykisk ohälsa. Prata om det i skolan. Utbilda folk på jobbet! Om människor blir mer välinformerade så minskar även rädslan för människor med psykiska sjukdomar. Det måste bli mer accepterat i vårt samhälle att må dåligt ibland. Man ska kunna vara öppen med sin sjukdom, utan att dömas på förhand. Bipolära personer är oftast väldigt kreativa så jag fokuserar på vad jag är bra på istället för det negativa med sjukdomen.

Axel Samuelsson