Metro Debatt

"Jag är väl för helvete inte bög!"

Tänk att man gått i tio år – tio år – med en klump i magen, som orsakat ångest och varit grunden till att man hatat sig själv över allt annat på jorden. Det sista jag skulle göra i livet var att berätta min hemlighet för någon, allra minst någon jag älskade. Mina föräldrar, min bror eller mina vänner... I mitt fall betydde det att jag började ljuga en massa. Ljög om var jag var någonstans, vem jag var med eller vad jag gjorde. Den fantastiska relation jag haft med mina föräldrar under hela min uppväxt blev bara sämre och sämre. Till slut bara skrek jag och mamma på varandra. 

Mamma hade vid något tillfälle frågat: "Tobias är du bög?" "Jag är väl för helvete inte bög!" svarade jag, livrädd att min största hemlighet var på väg att sippra ut. Men efter tio år orkade jag inte ljuga längre.

Under hösten hade jag, av naturliga orsaker, gjort slut med en flickvän jag haft i nästan ett och ett halvt år. Strax innan jul hade jag träffat en jättefin kille i Göteborg. Av någon anledning ringde han hem till oss någon gång runt nyår och mamma svarade. Efter att jag talat med honom så frågade mamma vem det var. Då orkade jag inte ljuga längre.

Så jag stammade fram: "Det... det var min pojkvän."

Då hoppas man ju att ens mamma skall ta en i sina armar, krama om en och säga: "Det gör ingenting".

Det blev inte riktigt så.

I stället sa hon: "Du kommer ju inte att få något mer jobb. Har du tänkt på hiv och aids? Barnbarn! Jag kommer ju inte att få några barnbarn! Och mormor! Vad skall mormor säga?"

Det blev tre fruktansvärda veckor hemma hos familjen Karlsson. Med mycket tystnad och en del gråt.

Den flickvän jag haft fram till oktober var mer liberal under mitt "komma ut"-förlopp och hade i julklapp gett mig Calle Norlens bok "Bög - så funkar det". 

Efter tre veckor ligger jag i min säng och ska sova när jag hör tre dova knackningar på dörren och min mamma stiger in i rummet.

Hon håller Calle Norlens bok hårt pressad mot bröstet och tårarna trillar nedför kinderna på henne. Hon tittar på mig, som också börjar gråta, sedan stammar hon fram: "Det finns en sida i den här boken, där det står 'Tio saker du INTE skall säga till din son när han kommer ut ur garderoben'... Jag fick med 9 av dem. Förlåt. Jag älskar dig så mycket..." "Jag älskar dig också", sa jag, och så kramades vi den längsta kram jag någonsin kramat någon.

Under en lång tid efteråt var jag så besviken på mamma för att hon hade reagerat som hon gjort. Men efter otaliga långa samtal om saken med mina föräldrar, och lika många kramar senare, så vet jag varför det blev så här i vår familj och varför det kan bli så här i många familjer. Det är i de flesta fall av kärlek.

Det sista en förälder vill är att deras son eller dotter skall behöva gå en omväg i livet, och trots att vi bor i Sverige och året är 2015 så är det tyvärr fortfarande en omväg att gå om du föds som homosexuell. När mammas största farhåga besannats, att hennes älskade pojke tvingas gå denna omväg av förakt och fördomar, så gör hon allt som står i hennes makt att göra det osant genom att försöka pressa honom tillbaka i garderoben där hon tror att han får ett bättre liv.

Jag är så stolt att mina föräldrar vill vara med och berätta vår historia, som är en saga med ett lyckligt slut. Vår kärlek till varandra är starkare än någonsin och de är mina hjältar. Det finns så många sagor med mindre lyckligare slut och det måste det bli ett slut på. Vi kan inte hjälpa att vi föds som bögar eller lesbiska, på samma sätt som vi inte kan påverka vilket kön eller hudfärg vi föds med. Älska varandra, tolerera varandras olikheter och låt oss skapa en bättre värld för alla.

Tobias Karlsson

Dansare och koreograf

Fotnot: Texten har tidigare publicerats på komut.nu.