Hälsa Metro Debatt

Jag önskade att min sjuka son skulle få dö

”I valet mellan döden och ett liv där bara ångest och smärta finns, väljer jag döden”, skriver Johan Seger som tycker att dödshjälp borde vara tillåtet.
”I valet mellan döden och ett liv där bara ångest och smärta finns, väljer jag döden”, skriver Johan Seger som tycker att dödshjälp borde vara tillåtet.

Jag kunde bara se på när min fyraårige son sakta bröts ner av cancern. Jag är för dödshjälp för att bespara våra dödssjuka barn och föräldrar en obeskrivlig, utdragen tortyr, skriver Johan Seger.

För många föräldrar är barnet eller barnen den största glädjen som finns i livet. Att få se sitt barn växa upp och utvecklas, att få ge sin föräldrakärlek och få den tusenfalt besvarad. Barnet är det dyrbaraste vi har och föräldrainstinkten säger oss att beskydda vårt barn till varje pris. Vi vakar och oroar oss över det. Vi vill att inget ont ska hända vårt älskade barn.

Men vad gör man om ondskan ändå kommer? Precis som läkarna stod handfallna inför cancern kunde jag som pappa inte göra ett dyft för att hjälpa min 4-årige son. Jag kunde bara se på när han sakta bröts ned av sjukdomen. Varje vecka stal cancern någonting: balansen, talförmågan, styrkan i fingrarna. Varje gång såg jag hur min son led över att tappa förmågor och begränsas. En sån sak som att inte kunna svälja längre. Saker vi tar för givet. Till slut blev han förlamad, svagare än ett spädbarn.

► LÄS MER: Björn, 80, saknar sin döda fru – kämpar för att få dö

Vecka lades till vecka i en meningslös tillvaro. Ingen livskvalitet. Ingen värdighet. Men cancern tar ingen hänsyn till att den förtär en liten pojke. En fin och ödmjuk kille vars främsta egenskaper var kärleksfullhet och omtänksamhet. För mig är glädjen över att ge ett liv ingenting mot vanmakten över att inte kunna rädda samma liv. Månader lades till månader och jag önskade intensivt att min son skulle få dö. Det otänkbara blir inte bara tänkbart, utan det mest åtråvärda. I valet mellan döden och ett liv där bara ångest och smärta finns, väljer jag döden. Det är inte ens ett liv längre, bara en existens.

För min son är det försent att ändra på något. Han dog i mars av Pons Gliom, en icke-ärftlig helt slumpartad hjärntumör. Men jag tänker på alla familjer som kommer att drabbas. Din älskade son, dotter, syster, bror, mamma eller pappa plågas till döds och alla kan bara se på.

Vården försöker men räcker inte till. Jag känner till fall med spädbarn som dött i plågor för att morfinet inte förslår, småbarn med stark dödsångest och äldre som svälter ihjäl. Liksom föreningen Rätten till en värdig död, är jag för dödshjälp för dödssjuka människor, obotligt sjuka som inom kort skall dö och som redan upplever eller förväntas uppleva ett stort lidande. Då ska den sjuke, helt frivilligt, kunna be om dödshjälp.

► LÄS MER: Larm om kris för barncancervård

När det gäller döende barn blir frågan mer komplicerad om barnet inte kan uttrycka sin egen vilja. Men personligen anser jag att om alla barnets vårdnadshavare önskar befria ett dödssjukt barn från lidande och smärta bör detta vara tillåtet. Initiativet ska alltid komma från vårdnadshavarna. Barnets diagnos och förväntade korta livstid ska styrkas av läkare.

Landets politiker med sjukvårdsminister Gabriel Wikström i spetsen har konsekvent undvikit frågan om dödshjälp. Till er vill jag säga: utred frågan och skapa sedan en human lösning där den enskilda individen får välja. Så att vi kan bli ett civiliserat land där vi har möjligheten att bespara våra dödssjuka barn och föräldrar en obeskrivlig, utdragen tortyr.

Johan Seger, sörjande pappa till Cem och medlem i Rätten till en värdig död

Mer om Debatt