Metro Debatt

Jag förstod att jag skulle provocera träningssverige

Johannes Hedlund

SLUTREPLIK, LISA JISEI: Med en liten klapp på mitt huvud vill Colting avfärda min ”hjärtskärande berättelse” som irrelevant. Att det finns viktigare problem.

När jag skrev debattartikeln om min kamp mot ortorexi lät reaktionerna inte vänta på sig. Jag förstod att jag skulle få kritik och provocera träningssverige, eftersom träning är ett ämne man sällan kan diskutera utan att bli hetsigt ifrågasatt. Trots den vetskapen valde jag att berätta hur det är för mig. Med den vetskapen blev jag heller inte förvånad att Jonas Colting snabbt gick ut för att förminska den problematik jag valt att lyfta. Det synsätt han företräder tolkar jag som att det är majoritetens problem som har företrädesrätt i debatter - det finns fler människor med övervikt än med ortorexi, och därför är det bara övervikt vi ska prata om. Jag är den första att skriva under på att det finns ett hälsoproblem med övervikt och stillasittande idag. Övervikten ökar, i samma takt som löpsedlarna om viktnedgång. Han har inte fel i det han säger om övervikt, det jag vänder mig emot är oviljan att vilja se den andra sidan. Det betyder inte att problem med övervikt inte existerar. Två frågor kan existera samtidigt. Det är just därför vi behöver lyfta frågan.

Jag vet inte hur det är för er, men det var länge sen jag träffade någon som sa att det är för litet viktnedgångstips inför sommaren, och att det ges ut för få lchf-kokböcker. Vi umgås kanske inte i samma kretsar men jag kan inte minnas när jag hörde någon som saknade forskningsartiklar om faran med transfetter och bilder från crossfitpass. Och det är väl okej, att det finns olika människor med olika behov och olika problematik. Vi finns ju allihop. För visst kan det väl ändå vara så att två verkligheter kan pågå bredvid varandra? Det kan ju både finnas människor med problem med övervikt och de som har ortorexi. Det kan finnas både svältepedimier och fetma, både hyperaktivitet och passivitet, både rikedom och fattigdom. Samtidigt.

Kanske är det detta som är problemet med debatten. Att den är för snäv. Alla ska inte träna mer, många ska det. Alla ska inte gå ner några kilon, några ska det. Alla behöver inte begränsa sin träning, men för några är det livsviktigt. Att tysta en debatt som en utsatt och skamsen grupp försöker lyfta är inte bara onödigt. Det är snarast oförskämt.

Ibland kan jag sakna andras medvetenhet om att deras verklighet inte är den enda. Jag kan sakna människor som trots att de inte kan förstå hur det är, kan acceptera att de inte förstår. Jag kan sakna en finkänslig debatt där människor har rätt till olika sorters upplevelser av samma företeelse. För det är en ganska fin egenskap att kunna säga att ”jag kan aldrig förstå, men jag kan lyssna till vad du säger”.

I debatten om träning är det de som skriker högst som hörs, de som har klatschigast slogans och extremast upplägg som får utrymme och uppskattning. Medan kloka dietister och personliga tränare jobbar för att balansera debatten hörs fortfarande de som gapar högst, mest. Vem mår bra av prestationshets och att alltid vara på max? Vem gynnar den ganska extrema debatten som på ett exkluderande sätt rangordnar människor efter vad de tränar? Vill vi ha ett överpresterande samhälle byggt på devisen ”aldrig vila”?

Att döma av kommentarerna på debattartiklarna om träning och hälsa är det de som redan är fysiskt aktiva och måna om sin hälsa de som är mest flitiga i debatten. Hur kommer det sig att de som inte tränar heller inte engagerar sig? Kanske är det så att klyftan mellan de som tränar och de som inte gör det bara växer? När målet i debatten om träning alltid är att mer är bättre. Vad vinner soffliggarna på att de enda lopp som räknas är ett maraton? Vart ska de hitta motivationen när ribban för vad som räknas är så hög? En debatt ska aldrig bara spegla en sida. Men träning har blivit den heliga ko som ingen får ifrågasätta. Ni får älska crossfit även om jag inte gör det. Ni får springa genom eld och lera även om jag inte är så sugen. Ni får göra hur många burpees ni vill och äta chiafrön och kvarg. Det gör ni som ni vill. Men låt mig då också få säga hur det är för mig. Att mitt liv inte är som ert.

När jag var sjuk handlade det inte om att jag inte visste att min kropp behövde mat och vila. Jag visste egentligen precis, hade onödigt mycket kunskap om kropp och kost. På samma sätt så behöver inte övervikt handla om okunskap. När våra mest destruktiva sidor hanterar ångest genom mat, för mycket eller för lite, blir vi sjuka. Frågan är väl hur vi kommer åt det.

Min inkorg är översvämmad av drabbade och anhöriga till människor med ortorexi. De uttrycker lättnad och tacksamhet att någon äntligen pratar om problemet. De berättar hur de har det och har haft det och att det är så svårt när omgivningen inte tycks medvetna om problemet. Framförallt är de glada att det någon enda gång kan få lyftas fram ett annat perspektiv på hälsohetsen.

På mitt jobb i förskolan säger jag ofta till barnen:
- Jag förstår att du inte visste att det sårade, att det kanske inte var meningen. Men trots det kan du säga förlåt. Förlåt. Jag visste inte. För vi kan inte på förväg veta hur det vi säger påverkar andra. Men när vi vet, så har vi ett ansvar.

Sverige behöver inte en debatt om farorna med träning och hälsosam kost? Jo. Det gör vi fortfarande. En debatt av finkänslighet, mänsklighet och färre klatschiga slogans.