Kolumner Sandra Beijer

Jag glömmer att hålla in magen för honom

SANDRA BEIJER: Jag står med mitt liv i två resväskor på gatan när han kommer ut genom porten.

Jag har inget mer än det här, men han verkar inte bry sig. Jag kommer med en trave böcker, några uppsättningar sommarkläder, två par sandaler. Han passerar resväskorna, lyfter upp mig, lägger sin mjuka kind mot min hals.

– Välkommen.

► LÄS MER: Sandra Beijers blogg på Metro Mode

Det är juni och mitt i natten och vi bär in mitt liv i hans lägenhet. Han ger mig en tandborste och en låda i en byrå. Han visar mig runt i sin tvårummare, pekar var uttagen sitter om jag vill ladda mobilen, var grannarna har mest insyn. Han ger mig sin extranyckel. Vi känner inte varandra men han är allt jag tänker på. Jag har memorerat hur han ser ut utan kläder och vid vilka ord hans dialekt smyger fram. Jag har skrivit hans namn, litet och svagt, på bordstabletter och ölunderlägg när han inte har varit där.

Jag sitter på sängkanten och försöker tyda hans kroppsspråk när han ger mig en handduk. Jag har aldrig träffat någon som honom förut. Någon som inte är rädd. Jag är så van vid att vänta tre dagar på ett livstecken, att bli avvisad och sedan uppvaktad, att tolka sms i timmar. Och jag kan det också: spelet. Vilken tid man ska lämna någons lägenhet om söndagsmorgnarna och hur måndagssamtal är förbjudna om man inte vill vara för påträngande.

Jag har lärt mig vilka fingrar jag får använda och när och hur man ska ställa frågor och aldrig prata för mycket om sig själv. Men med honom, jag får inte ihop det. Jag väger extranyckeln i handen och han öppnar upp fönstren så att juninatten virvlar in i det som nu är vår lägenhet. Vi har inte ens sagt att vi är ihop.

När vi går in i köket öppnar han kylskåpet och visar mig starka ostförpackningar och Kalles Kaviar-tuber.

– För att du sa att du tyckte om det, säger han helt enkelt och jag nickar.

Jag nickar storögt, och han tar mig i handen som om det vore ingenting. Jag vet inte om jag ska backa mig ur hans grepp, om det är kanske så man ska göra. Men jag kan inte. Jag vill inte. Han rör vid min kind och jag försöker förstå när han ska vända sig om, kasta mitt hjärta i parkettgolvet, trampa till och fimpa ner. Men jag ser ingenting.

När han ligger bredvid mig sedan, med sin stickiga haka mot min arm och andas tungt glömmer jag plötsligt bort hur det var man skulle vila huvudet mot kudden så att sminket inte förstörs. Jag kommer inte ihåg att hålla in magen när han lägger sin hand där, jag rycker inte bort. I stället somnar jag bara.

Och när han drar mig till sig slår fönstret upp sig vidöppet, fångar fatt i varenda tredagarsms, varenda idiotisk regel, låter dem blåsa bort och iväg.

+ På söndag läser jag och ett gäng andra författare upp noveller på buss 73. Kom och lyssna! Boka en biljett på Medsamladkraft.se.

- Att maj inte är fyra månader lång.