Metro Debatt

Jag håller nyckelknippan hårt i näven om natten – och jag hatar det

Jag promenerar mot tunneln där en angränsande nattbuss rullar in, av kliver det en man. Jag hur han gapar efter mig, ”Om du vill kan jag se till att du får en trevlig kväll”, skriver Emma Hagberg.
Jag promenerar mot tunneln där en angränsande nattbuss rullar in, av kliver det en man. Jag hur han gapar efter mig, ”Om du vill kan jag se till att du får en trevlig kväll”, skriver Emma Hagberg.

Tunnelbanan rullar in och jag kliver på. Vagnen är rätt tom på folk så jag sätter mig i lugn och ro på en ensam plats, hoppet tänds inom mig, hoppas att det slutar här, rädslan. Under färdens gång så dyker det upp två män. "Vart ska du? Kan man få ditt nummer?". Jag känner mig så less på att känna den där klumpen i magen, skriver Emma Hagberg.

Jag rusar ner mot tunnelbanan i natt, jag ska åka hem efter en kväll med ett par vänner från stan. På vägen ner i rulltrappan stöter jag på en man som försöker stoppa mig. "Hej bruden vart ska du?" ropar han efter mig.

Väl nere på perrongen så tittar jag mig omkring, vill försäkra mig om huruvida jag ska våga gå förbi de där gänget med killar längre bort eller inte. Jag avstår trots att jag egentligen ska sitta längst fram eftersom att det är närmast för mig att kliva av när jag väl är framme i Farsta strand. "Sorgligt" tänker jag för mig själv.

►LÄS MER: Debatt: Vi fostrar killar till att få göra vad de vill – vad tjejer vill spelar ingen roll

Tunnelbanan rullar in och jag kliver på. Vagnen är rätt tom på folk så jag sätter mig i lugn och ro på en ensam plats, hoppet tänds inom mig, hoppas att det slutar här, rädslan. Under färdens gång så dyker det upp ytterligare två olika män med samma syfte som man nr 1. "Vart ska du? Kan man få ditt nummer?". Jag känner mig så less på att känna den där klumpen i magen som kommer i dessa lägen, hur ska jag säga nej på ett artigt sätt? Artigt eftersom att jag vill hoppas att han ska kunna acceptera mitt nej till svar utan att skrika på mig. "Hora". "Fitta". Jag känner hur jag vill ställa mig upp och skrika rätt ut. Men det vågar jag inte, för vad kan hända då? Jag vill ju bara komma hem, krypa ner bredvid min varma sovande 3 åring.

Jag blundrar de sista stationerna.

I Farsta strand är det lugnt ute. Jag promenerar mot tunneln där en angränsande nattbuss rullar in, av kliver det en man.

Han ser förvirrad ut och han ser på mig ungefär som att han vill veta vägen till något. Jag tar ut ena hörluren från örat och han frågar ”Har du haft en trevlig kväll?" Den där klumpen tränger sig på igen, jag håller hårt i min nyckelknippa, alltid redo.

►LÄS MER: Debatt: Politiker: Ta chansen att skapa en riktig samtyckeskultur

Den där "artighetsprocessen" cirkulerar i mina tankar och jag skäms över mig själv när jag hör hur trevligt jag svarar honom. Jag försöker runda av och börjar gå igen men så hör jag hur han gapar efter mig, ”Om du vill kan jag se till att du får en trevlig kväll”.

Jag vill egentligen springa fram till honom, läxa upp honom, säga ifrån men så hör jag mig själv säga "nej tack". Jag skäms över mig själv och jag hatar de män som gör mig så illa.

Jag hatar att jag har nyckelknippan hårt hållen i näven om natten.

Jag hatar att jag får lägga ifrån mig mina hörlurar för att det kanske är en man som vill mig illa bakom mig.

Jag hatar att jag och alla kvinnor vet hur det känns.

Jag hatar att det finns män som kommer att ta illa vid sig av att det är så här jag känner.

Jag hatar att året är 2016 och jag är 27 år gammal men om natten, när jag går ensam så får jag inte känna mig som den kvinna jag faktiskt är.

Emma Hagberg

Denna text publicerades först som ett inlägg på Facebook.

Mer om Debatt