Metro Debatt

Jag offrade min psykiska hälsa för att få bra betyg

För många elever leder stressen i skolan till ångest och psykisk ohälsa. Jag är vad många skulle kalla en duktig elev, som har höga snittbetyg och är van att ta ansvar. Trots det är jag inte glad över mina betyg, eftersom de har gått ut över mitt psykiska välmående, skriver Felicia Linsér, som läser sista året på gymnasiet.

Hej Gustav Fridolin och alla ni ansvariga för skolan! Mitt namn är Felicia Linsér. Om ungefär ett halvår ska jag ta studenten efter tre år på samhällsprogrammet. Jag har något väldigt viktigt att berätta för er. Jag hoppas att så många av er som möjligt läser det här.

På studentdagen kommer inte min stress och psykiska ohälsa att försvinna. Under alla dessa år har jag byggt upp en långvarig stress som kommer att påverka mitt liv även efter gymnasiet. Jag har skuldkänslor av att sova. Jag hinner knappt prata med min pappa för att jag har så mycket plugg. I mitt huvud tickar jämt en klocka som varnar för kommande prov och inlämningar. Det känns som att allting kommer sköljas över mig, detta är för tungt för mina axlar att bära.

► LÄS MER: "Skolan är ingen plats för smarta barn"

Tro mig, jag kan ta ansvar. Jag gick ut med över 300 poäng i nian med tio A:n och det ser ut som att treans betyg kommer bestå mest av A:n. Ni skulle kalla mig duktig. Ambitiös. Bra på att ta ansvar. Men jag har förlorat mig själv i ett system där utrymme för misstag inte finns. Om ett E-kriterie kan dra ner sex stycken A-kritierer under en kurs och slutbetyget landa i ett D - vad spelar det då för roll? Det är inte så en studiemotivation skapas.

"Satsa inte på så höga betyg" - hör ni inte hur fel den meningen är? Jag ÄR ambitiös och jag VILL! Nej, jag ville, rättare sagt. Jag har insett att jag måste sänka kraven, för detta kommer att förstöra mig på så många plan.

Jag har vänner som har legat inne på dropp, tuppat av i en buss, gråtit sig till sömns. Försökt balansera fem prov på en vecka utan att förstå sig på kriterierna som inga lärare tycks kunna förklara. Det här är faktiska människor. Statistik avhumaniserar alla elever som dagligen kämpar emot gråten i halsen och ångestklumpen i bröstet. Men som ni säkerligen är medvetna om ser ju statistiken inte så lovande ut.

Ni frågar er varför PISA-resultaten sjunker? Ni frågar er varför vi alltid tycks hamna så långt efter Finland och Japan? Ni frågar er varför inte GYA11 fungerar som ni hade tänkt?

Jag har svaret: elevers psykiska välmående stryker med på köpet. Med en psykisk ohälsa och prestationsångest inför skolan som jag inte ens önskar min värsta fiende, är det ingen som vill vara i skolan. Det är väldigt få som tycker om att gå i skolan. Om du inte tycker om att gå till ditt jobb - får du då bra arbetsresultat? Jag tror ni vet svaret på den frågan.

► LÄS MER: "Du som mår dåligt – du är inte ensam"

Jag kommer gå ut med ett relativt högt snittbetyg. Men jag går också ut med en långvarig stress och panikångestsyndrom. Jag är inte glad för mina betyg. Jag är ledsen för min hälsa.

Ni kan göra er och svenska elever en tjänst. Börja arbeta med elevers psykiska ohälsa och inse roten till många av dess skolrelaterade problem. Då kan jag lova er att en placering nära Finland i PISA-undersökningar inte är långt borta, om det nu ska spela någon roll. Så kanske, ja kanske, kan min lillasyster slippa genomgå samma absurda och mentalt påfrestande skolgång som jag fick göra.

Felicia Linsér