Kolumner Metro Debatt

Jag skippar semesterstressen – och njuter av att jobba på sommaren

”Jag önskar någonstans att jag var som de där andra, normala människorna. De som kan njuta av några veckor ledighet”, skriver Lisa Brynedal.
”Jag önskar någonstans att jag var som de där andra, normala människorna. De som kan njuta av några veckor ledighet”, skriver Lisa Brynedal.

”Jag drar på de fula rosa foppatofflorna, matchar det med någon turkos vårdtröja och beger mig mot mitt nattjobb – och njuter som fan”, skriver Lisa Brynedal om att jobba på sommaren i stället för att ha semester.

Semeeeester! Folk lägger upp fötterna, bubbelbilderna och jublar över att årets våndaveckor äntligen bytts ut till nästan trettio sötebrödsdagar.

Själv drar jag på de fula rosa foppatofflorna, matchar det med någon turkos vårdtröja och beger mig mot mitt nattjobb – och njuter som fan. Dels för att timvik inom vården innebär att sommaren nästan alltid är enda tiden man har ett riktigt schema att gå på, men också för att den enda gång jag haft semester var den mest stressiga sommaren jag någonsin upplevt. Så pass stressig redan i februari att jag var tvungen att ansöka om föräldrapenning för att kunna vara hemma precis hela lovet. Och ändå räknade jag redan i juni ner veckorna tills jag skulle sitta på jobbet igen.

►LÄS MER: Sluta fråga barn vad de har gjort på lovet

Jag är ”in between jobs” och timvickar/frilansar därför för att betala billånet. En vårdkollega menade att hen skulle panika över att ha det som jag, som inte vet när jag ska jobba eller ens om jag får några jobb en månad. För mig är det den totala friheten. Tjugofem-trettio dagar nästan påtvingad ledighet passar inte mig, lika lite som ett statiskt skrivbordsjobb gör det. Jag behöver det där omväxlande för att må hyfsat bra: är jag bara hemma blir jag successivt deprimerad och har jag samma, repetativa sysslor på jobbet för länge kreverar jag av brist på stimulans.

Därför känns ett sommarschema alldeles lagom. Typ tio veckor att go all in och sen kan jag bestämma själv igen.

Men ändå – jag önskar någonstans att jag var som de där andra, normala människorna. De som kan njuta av några veckor ledighet, bara för att harva på resten av året i väntan på sommarveckorna som riskerar att regna bort. Jag unnar dem – er – den ledigheten av hela mitt hjärta, för jag vet att ni har längtat så mycket. Att ni sett fram mot den där välbehövliga pausen, de där dagarna ni själva förfogar över.

►LÄS MER: Nej, lärare har inte mer ledighet än andra

Jag skulle av hela mitt hjärta vilja posta semesterbilder på hur vi njuter av grillkvällar och sommarstuga och målar om huset och vallar barnen på Gröna Lund och Astrid Lindgrens värld och hinner med en tripp till Piteå och renoverar hemma och fiskar på kvällarna och har strandhäng på dagarna och...

Jag blir utmattad redan där.

Ungefär som när jag är helt slut efter en weekend i storstan eftersom jag måste hinna så mycket på så kort tid. Utan semester kan jag peta in allt det där spontant. Som en skansendag med barnen, en tvättdag därefter och lite skrivjobb. Renovering den tredje dagen och så tre nätter jobb på det. Jag kan ta dagarna som de kommer, utan att deppa ner mig eller stressa över att inte hinna. Och det gör mig verkligen ingenting om det ösregnar tre månader i sträck, för let’s face it: ingen kan säga att hen tyckte att semesterveckorna var tipptopp om termometern låg konstant på 12 grader och man aldrig behövde oroa sig för att vattna ute.

Min man, å andra sidan, är helnöjd med att börja sina fyra veckor om några dagar. Själv panikar jag över hur vi ska kunna optimera hans julledighet...

Lisa Brynedal