Kolumner Evyn Redar

Jag tar gärna ditt jobb, Ann Heberlein

Jag var på väg hem från ett möte härom dagen, ett möte som gått riktigt bra. Till skillnad från andra dagar var mitt humör väldigt glatt. Det hade varit svårt att få fram ett leende på läpparna de senaste dagarna. Överallt på sociala medier delades det texter om de ”laglösa” områdena i Sverige. Överallt kunde man läsa om sjuka förslag till hur man skulle åtgärda dessa enorma problem som fanns i vårt lands mest utsatta områden. Utegångsförbud var alltså ett utav förslagen. Försök smälta det, utegångsförbud. Det är inte lätt att ha ett glatt humör då.

►LÄS MER: Evyn Redar: Det finns inget mäktigare än tjejer i gäng

Men just den dagen var det annorlunda. Jag hade presterat riktigt bra i ett möte som sen hade resulterat i ett jobb. Känslan av stolthet fyllde upp hela mig. Jag satt på tunnelbanan och bläddrade igenom Twitter samtidigt som jag väntade på att en nära vän till mig skulle ringa upp. Men när telefonen väl började ringa så kunde jag inte svara och klickade i stället bort samtalet. Jag hade hamnat på en artikel som jag inte kunde sluta läsa. Jag läste om samma rader gång på gång. Genom min otroligt spruckna mobilskärm blev orden allt klarare. Skribenten Ann Heberlein tycker att tjejer som jag tar hennes jobb. Jag, "en rasifierad brud från förorten", som hon skriver i Expressen den 26 maj.

Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om detta är något man skrattar eller gråter till. Det känns väldigt klyschigt att skriva en text som grundar sig i att ”invandrarna kommer och tar våra jobb”. Är inte det lite 2000 and late att komma med det argumentet? Sen är det även otroligt skrattretande då Heberlein pratar om mediabranschen. Alla rasifierade som någonsin jobbat inom media vet exakt hur det känns att kliva in i dessa rum. Vi hade lika gärna kunnat stampa in i en regnbågsdräkt med tusen blinkande lampor på, för det är precis så mycket man sticker ut. Men Heberlein anser att hon inte får några jobb då "rasifierade brudar från förorten" tar alla. Jag kan nästan säga att jag känner varenda rasfierade brud från förorten som skriver, vi är cirka tre och en halv personer (okej skoja. Eller?) och ingen utav oss har stampat in och tagit din plats. Även om vi gladligen gör det (ring oss?).

LÄS MER: Evyn Redar: När får vi se ortens barn i "Vem vet mest"?

Men jag ska sluta skriva om Heberlein nu. Syftet med denna text var att jag vill hylla alla dessa fantastiska personer som orkar höja rösten. Man sitter på tunnelbanan och är glad och stolt över ett jobb man fått för att sekunderna senare läsa att någon tycker att man endast fått det på grund av ens ursprung. Man vill säga ifrån och visa sin ilska men för det krävs det energi. En energi som är svår att hålla upp. Det är ingen som vill vara den ”jobbiga”, den som alltid säger ifrån, den som skapar dålig stämning på arbetsplatsen och så vidare. Men det behövs. För om alla sitter tysta sker det inget. Så tack, tack till alla er som orkar.

+ Rami Al-khamisi text i Metro angående Alliansens besök i Husby.

- Folk som vägrar se strukturer för vad de är.

Mer om Kolumn