Kolumner Lisa Magnusson

Jag vill ha 85-åriga Carins Facebook-upplevelse

LISA MAGNUSSON: Kommer ni ihåg för några år sedan? När vi suckade över hur meningslöst det var med sociala medier eftersom folk mest postade typ suddiga bilder av någon pastatallrik – ”Äter lunch”. Jag saknar de där trista trevande vardagsmeddelandena. För sociala medier blev verkligen inte bättre av att folk lärde sig hur de funkar. Tvärtom.

Det spelar ingen roll om jag bara kollar Facebook ett par gånger om dagen, för någon idiotisk algoritm har gjort att bara de mest populära inläggen syns, så de är alltid desamma. Gulliga djur, roliga klipp, lightpolitiska inlägg, sådant som alla kan gilla, ja som alla har gillat, det är därför de går i repris varje gång jag loggar in. (Ser jag ett enda inlägg till om den där läraren som säger att han från och med nu skall ta i med hårdhandskarna mot eleverna…)

Och så läser jag om 85-åriga Carin. 

Allt började för några år sedan, när hennes man fick en stroke. Han behövde hjälp dygnet runt, hon hade inte ens tid att stanna och prata med grannarna utanför Ica längre. Så hon skaffade Facebook. Tanken var att hon skulle skriva till sina barn varje morgon, även om det bara var något litet. 

”De första dagarna gick trögt”, skriver hon på Nyfiken grå, en nättidning för seniorer. Hon stirrade på Facebooks envetna fråga: Vad gör du? Svarade helt kort att hon drack kaffe. Barnens kompisar såg och kommenterade.

”Redan efter en månad hade jag ungefär 50 vänner”, skriver hon. ”Jag fick läsa om kor som kalvade, om hundvalpar som föddes, hur det gick för hemmalaget i bandy och senare på våren vilka potatissorter som trivdes bäst i Mälardalen. Jag var inte isolerad, det fanns folk, som brydde sig om mig och som ville att vi skulle träffas.” 

Fastän varken hennes man eller någon av hennes gamla vänner är kvar i livet numera känner hon sig nästan aldrig ensam. Hon liknar Facebook vid ”en orkester, där det går att urskilja olika instrument och röster”. Säger att det för henne till platser hon aldrig besökt och får henne att slå i uppslagsböcker. Och jag vet precis hur hon menar.

Så var internet för mig också en gång.

Jag var fjorton och min familj hade ingen dator, jag gick till bibblan varje dag. Chattade med folk som hette saker som Iceman och Machine och Moxx och kom från ställen som Kalifornien, Sydkorea och Västerås. Någon skickade en asful bild, en annan hade en hemsida som tog en evighet att ladda och sedan visade sig inte innehålla något särskilt. Men jag kände bara en andlös förundran över att alls få kontakt.

Jag önskar att internet kunde bli sådär tråkigt igen. Mindre av "11 episka tårtor som lurar hjärnan totalt”. Mer av någon kompis ensamma farmor som bara har 3 vänner och som skriver att hon dricker kaffe. Jag skulle vilja prata med henne.

+ Ja, det heter Auschwitz. Inte Auswitch. Och Medelhavet är inte att jämställa med ett koncentrationsläger.

- Kan vi nu snälla söta rara med socker på toppen istället tala om problemet med att tusentals flyktingar drunknar i överfulla båtar på väg till Europa varje år? Och att skälet till det är att regelverket gör att de stoppas vid gränsen om de försöker resa hit på vanligt sätt.