Metro Debatt

Jag vill inte ha barn – jag är alldeles för självupptagen

Jag önskar att jag fick leva i ett samhälle som inte straffar mig för att jag har självinsikt nog att inse att jag inte ska bli mamma, skriver Nora Eliasson.

”MEN VADÅ ’VILL INTE HA BARN’, JAG FÖRSTÅR INTE ENS VAD DU MENAR?!”

Det gastar min kollega så att det söndertuggade hamburgerbrödet lämnar munnen och landar i små klumpar på bordet. 

Jag vill inte ha barn, det är vad jag menar. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte vara någons mamma. Jag vill inte bära något barn och jag vill inte föda något barn och jag vill inte leva med något barn. INGET moment i den där föräldrakarusellen känns lockande (inte för att varken bärandet eller födandet är nödvändigt för att ändå vara någons förälder, mer för att ni ska förstå vidden av min ovilja).

►LÄS MER: Sluta fråga om jag ”bara” är mamma – det är slitigare än du tror

Det har inte med kärlek att göra, jag älskar barn jag känner (alltså inte typ random kids på bussen) som ingen annan: brorsbarnen, flera kompisars ungar, mina barnvaktskids, Stella som jag träffade på boxningscamp i Thailand, de två barn jag delade boende med i Gambia, alla minimonster jag någonsin jobbat med... Alltså, älskar dem. Men en av anledningarna till att jag kan njuta av deras sällskap är för att jag vet att jag kan lämna tillbaka dem. 

Och därför orkar jag vara bra på dem. På barn, alltså. Är superpedagogisk, vettig, bjuder på mig själv, kan det där med gränssättning, är både kärleks- och ansvarsfull samt har en förmåga att se behov utan det talade ordet. 

►LÄS MER: Jag vill inte bli mamma – jag vill bli pappa

Men som mamma hade jag varit SÄMST. Jag hade varit arg jämt. Alltid stressad, trött och sur – och sedan haft konstant dåligt samvete över att det var den typen av mamma jag var, vilket så klart hade gjort mig till en ännu sämre förälder. Jag hade förstört den där ungen med en offerkofta tjockare än en skoteroverall; suckar och stånk och stön över hur jobbigt det är för mig att den där lilla sparven finns när det är jag och inte en sparv som valt att sätta sparvlivet till världen.

Jag vill inte fatta beslut som inte rör mig och jag vill inte laga näringsriktig mat varje dag och jag vill inte skrika på en sjuåring att det är fucking dags att gå hem från fritids. Jag klarar inte att oroa mig, jag orkar inte ha dåligt samvete och jag överlever inte att sörja allt som kan tänkas gå galet.

Faktum är: Jag är alldeles för självupptagen och kompromisslös för att kunna skapa en hel och riktig människa. 

Fy fan vad jag önskar att jag fick leva i ett samhälle som inte konstant straffar mig för att jag har självinsikt nog att inse det.

Nora Eliasson