Metro Debatt

Jag vill leva i ett samhälle som lär män att inte våldta

Våldtäktsutsatta kvinnor får fortfarande frågor om vad de hade på sig och hur mycket alkohol de hade druckit. Sjukt, tycker socionomen och bloggaren Daniel Paris, som skriver att vi måste börja fokusera på våldtäktsmännen i stället för offren.

”Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit? Varför gick du hem själv sent på natten?”

Varje gång jag läser de frågorna i ett rättegångsprotokoll kan jag inte låta bli att få rysningar. Jag ryser för offrens skull, för att jag kan tänka mig hur jobbigt det måste vara att sitta där mittemot sin förövare och behöva svara på den ena förnedrande frågan efter den andra. Jag ryser när jag tänker på hur jobbigt det måste vara att misstros och till slut kanske även inbilla sig att det var ens eget fel, det som skedde.

Det triggar igång en massa tankar hos mig då jag stöter på den här typen av resonemang. Föreställningen om att man som offer på något sätt gjort något för att förtjäna det som skett. Det är märkligt hur kvinnan ständigt beskylls. Hur hon alltid skuldbeläggs, när hon inte gör fel.

När det gäller sexualbrott är det märkligt hur de mest irrelevanta aspekterna plötsligt blir relevanta för att man pratar om just ett sexualbrott. Det mest handfasta exemplet är våldtäkt. Hur blir klädseln relevant? Vad spelar det för roll om alkohol varit med i bilden eller inte? Varför undrar åklagare varför inte offret i fråga visste bättre än att gå hem själv om natten?

Jag minns när vi skulle ha tjej- och killsnack i mellanstadiet, hur vi delades upp i olika grupper. När jag och mina tjejkompisar sedan satt och diskuterade igenom allting vi pratat om i våra separata grupper var våra historier väldigt olika. Vi killar hade pratat om ämnen som sexdebut, kroppsbehåring och skägg, medan tjejerna hade pratat om helt andra saker, att aldrig gå ensam när det är mörkt, inte dricka för mycket alkohol eller ha på sig ”vågade kläder”.

Men vi killar då? Vad får vi höra? Ingenting. Jag saknar ett samhälle som lär männen i fråga att inte våldta, i stället för att lära kvinnor att på bästa sätt skona sig själva från våldtäkt. Enligt Brå är 98 procent av alla som misstänks för sexualbrott män, ändå är det kvinnorna som får det hårdaste straffet gång på gång.

De allra flesta håller med om att det är fel att tvinga sig på andra människor mot deras vilja. Men vi måste våga prata om attityderna som finns kring våldtäkt i vårt samhälle. Att anmäla sexuellt ofredande sitter långt in för många människor, det är någonting som offret känner en enorm skuld över och behöver samla mycket mod till sig för att ens orka göra. Som det ser ut i dag så är det som att offret i fråga utsätts för samma typ av övergrepp igen, i form av en smärtsam rättsprocess som får henne att känna ännu mer skuld och skam över det som hänt, istället för att känna att hon är ett steg närmare upprättelse.

Vi måste våga prata om att vi har ett enormt mörkertal med folk som inte vågar anmäla sexualbrott just på grund av den känslomässiga storm som en rättsprocess innebär. Vi måste prata om att många brottsoffer i dag känner en enorm skuld och skam över saker som de inte ska skämmas över. Vi måste våga prata om hur samhället skuldbelägger dessa offer redan från ung ålder. Hur många fler brottsoffer ska det krävas innan vi börjar rikta kritiken åt rätt håll, mot förövarna?

Daniel Paris

Socionom, bloggare och chefredaktör för bloggportalen Spotlife