Kolumner Cissi Wallin

Känner du någon som super för mycket? Våga säga stopp

Vilken sorts vän och anhörig vill du vara? Den som möjliggör och curlar, eller den som åtminstone försöker hjälpa att bryta destruktiva skitbeteenden? Valet är ditt, skriver Cissi Wallin.

Som yngre var jag fröken destruktiv. Det är väl mycket tur som gjort att jag inte hamnat i missbruk. Ren tur som gjort att jag inte slutat som en dekad alkis eller sorglig pundare med livet i spillror. Vi är ganska många, vi som rört oss i gränslandet mellan ljus och mörker men mirakulöst nog klarat oss. Är dock övertygad om att ännu fler skulle klara sig om folk slutade dalta med missbrukare och beroendepersoner.

LÄS MER: Cissi Wallin: "Vanliga mammor fick nog lida för prinsparets gräddfils-förlossning"

Kolla dig omkring. Du ser garanterat någon eller några som rör sig i riskzonen. Som dricker för mycket, spelar för mycket, tar lite för många värktabletter för att det ska kännas sunt och rimligt. Hur förhåller du dig till de här personerna? Vad drar du för gränser? Långt ifrån alla är lika mycket ute på hal is som artisten Olle Ljungström var under stora delar av sitt liv (vila i frid, för övrigt) men många tycks hopplöst romantisera kring den sortens livsstil. Myten om den plågade konstnärstypen. Hen som behöver sin självmedicinering för att "klara vardagen".

Det missbrukspersonligheter behöver är konsekvenser. För det finns inga mer själviska människor. Det finns inga mer manipulativa människor.

Hur många vågar säga åt någon de säger bry sig om att sluta supa? Hur många slutar supa eller spela med denne någon? Hur många drar gränser och stänger dörrar när dörrar faktiskt behöver stängas? Hur många fortsätter mest möjliggöra sina nära och käras missbruk? Vet du ens hur lite som krävs för att man som "ute på hal is"-person ska känna sig en gnutta mer hoppfull om framtiden? En stängd dörr kan vara det bästa som hänt en. Det kan rädda ens liv.

Sluta dalta och romantisera kring folk som inte kan hantera droger, spel och annat beroendeframkallande. Är du för snäll är du bara dum. Och en björntjänst gör ju som bekant ingen glad. De få vänner mitt 23-åriga jag hade som vågade sätta gränser när jag betedde mig som en jävla rövhatt är de jag fortfarande kallar vänner. De som lallande och fegt hängde och klängde vid min sökande och destruktiva svans var aldrig till någon nytta. Trots att de själva kallade sig toleranta och tillåtande polare. En polare som curlar dina riktigt usla sidor är ingen att kalla polare. Ett missbruk får också bränsle av omgivningens medberoende. Elefanten röjer runt mitt i rummet men folk vänder andra kinden till och tror allt ska "bli bra av sig självt". Jo tjena, det är ju en väl beprövad metod för att lösa faktiska problem. OBS, ironi.

►LÄS MER: Cissi Wallin: "Alla verkar ju ha en släng av adhd nuförtiden"

Du som närstående till någon ute på hal is måste agera genom att regera. Tuff och konsekvent kärlek hjälper. Riktiga vänner vågar vara obekväma. Det är obekvämt att visa på att någon har problem. Men alternativen skapar bara ännu mer problem. Vad väljer du? Vilken sorts vän och anhörig vill du vara? Den som möjliggör och curlar, eller den som åtminstone försöker hjälpa att bryta destruktiva skitbeteenden? Valet är ditt.

+ Ann Söderlund och Sanna Lundell som fått Sverige att i alla fall börja ta ordet medberoende i mun.

- Alla som tyckte jag var "härlig" och "skönt galen" när jag höll på att trasa sönder mitt liv. Tack för ingenting.

Mer om Kolumn