Kolumner Nina Åkestam

Kära tomten, kan jag inte bara få göra det jag är bra på?

När jag skriver om könsberoende orättvisor (som kolumnen om kaffehämtning för några veckor sedan) undrar många om jag kanske inte överdriver. Kan det vara så att jag letar efter saker att irritera mig på? Eller att jag har väldigt mycket otur? Eller kanske söker jag upp situationer där sånt här ofta händer? 

► LÄS MER: Nina Åkestam: "Håll käften – det kan rädda liv"

Det kan absolut vara så att jag har mer sexism i mitt liv än andra. Jag råkade nämligen bli en människa som gillar ekonomi. Och så råkade jag bli en människa som gillar att skriva och få det offentligt publicerat, och till råga på allt att forska och att föreläsa om det jag forskar om. Inget av det hade varit något som helst problem, om jag inte samtidigt råkade bli en människa som föddes som kvinna. 

Mina intressen och arbetsuppgifter är inte särskilt ovanliga. Mitt kön är absolut inte ovanligt. Däremot är kombinationen av kön och intressen ganska ovanlig. Resultatet har blivit att jag har tillbringat hela mitt vuxna liv i mansdominerade miljöer. Och inte bara det: i miljöer där männen är så självklara i sin majoritet att de i princip trillar av stolen om jag bara kommer och påstår att jag vill vara med. Inte för att de ogillar det, men det är ju så ovanligt. Kanske har det faktiskt aldrig skett förut. 

Här har vi alltså ett dilemma: en människa har ett kön och en uppsättning intressen. De två passar inte jättebra ihop, enligt samhällets åsikt om saken. Det enklaste vore kanske att styra om sina intressen. Jobba lite mer med administration och lite mindre med skapande. Vara lite mer assistent och lite mindre föreläsare. Det skulle säkert leda till mindre ovanlighet, och därmed mindre jobbiga situationer för mig (och färre texter om sexism för er).

► LÄS MER: Nina Åkestam: "USA är fantastiskt – men tyvärr också ett land av politisk galenskap"

Problemet är att jag älskar det jag gör, och jag är förhållandevis bra på det. Jag vaknar varje morgon och VILL så förbaskat mycket - vill lära mig mer, vill skriva ett svar till den där redaktören som inte riktigt fattade vad jag menade, vill göra ett debattinlägg, vill förstå varför kvinnor inte verkar påverkas så mycket av objektifierande reklam som jag trodde, vill tänka ett varv till på det här med terrorism och religion och planera vårens kurser. Att släppa allt det är nästan helt omöjligt, för jag vet inte ens vem jag skulle vara om jag inte fick vara den som vill göra allt det där. Dessutom är jag usel på administration. 

Så jag fortsätter. Trots att jag inte är välkommen. Trots att jag är konstig och fel och gör andra obekväma. För jag måste in i rummen där det jag vill göra kan göras. Det enda jag önskar mig är att människorna i de rummen ska låta mig göra det jag är bra på. Låta mig få samma bedömning, kritik och uppmuntran som de ger varandra. Kära tomten, tror du att du kan fixa det?

+ Tusen år till julafton. Jag följer julkalendern, och framför allt treåringen Cleo, med ett engagemang som gränsar till besatthet. 

- Spotifytjänsten Year in Music. Antingen är det fel på analysen, eller så har jag mycket sämre musiksmak än jag trodde. Testa själv och se vad du tror!