Metro Debatt

Kärleken till sporten blev mitt fall

Cecilia Jansson var skadebenägen under sin tid som handbollsspelare. I dag lever hon med värk.
Cecilia Jansson var skadebenägen under sin tid som handbollsspelare. I dag lever hon med värk.

Allt jag ville under min uppväxt var att få spela handboll. Ingenting annat var intressant och till slut blev det även mitt fall. Det var först när läkarna tvingade mig ifrån fortsatt spel efter min fjärde knäoperation som jag tog mina skador på allvar. Nu är jag 19 år gammal och lever med värk i princip varje dag, skriver Cecilia Jansson.

Hur beter man sig när kroppen skriker på hjälp men huvudet säger fortsätt. Hur långt ska det behöva gå innan man förstår att ens hälsa går före allt, i mitt fall går före en sport.

Allt jag ville var att få spela handboll och ingenting annat. Allt annat i uppväxten var ointressant. Men till slut blev sportvärlden mitt fall, jag lyssnade inte överhuvudtaget på kroppen. Svullnaden, stelheten och värken fanns där men jag stängde av och låtsades som ingenting. Handbollen gjorde mig med andra ord blind, riktigt blind. Sport ska vara roligt på alla plan, men det är inte roligt längre när man blir så insnöad i sporten att ens hälsa sätts på spel. Alldeles för vanligt idag.

Läs mer: Det här krävs för att vi ska släppa in e-sporten i Riksidrottsförbundet

Jag förstod inte efter en knäoperation, inte efter två, inte efter tre. Det var först när läkarna tvingade mig ifrån fortsatt spel efter den fjärde operationen. Jag var 15 år och ett liv utan handboll fanns inte på min världskarta. Men till slut fick jag acceptera att det trots allt var verklighet och allvar och ställa handbollsskorna på hyllan. Än idag sitter det som en kniv i hjärtat, karriären hade ju bara börjat. Jag skulle ju bli proffs!

Idag är jag 19 år och otroligt tacksam över att läkarna såg allvaret i det hela så pass tidigt som de gjorde eftersom jag själv inte ville se det där och då. Idag har jag fått genomgå elva operationer. Fem i ena knät och sex i det andra. Men det är så mycket mer än så, idag har skadorna gått så långt att jag numer lever med värk i princip dagligen. Ibland blir värken så illa att jag knappt sover om nätterna och kan ha svårt att gå. Operationerna har med andra ord lämnat stora ärrbildningar inuti knäna som gör att värken kommer förfölja mig resten av livet, vissa dagar värre än andra.

Läs mer: Idrotten är bästa verktyget för integration – satsa mer på oss

Jag ställer ofta mig själv frågan ”Var det värt det”. Jag kan säga rakt ur hjärtat att nej det var det inte. All tid jag lade på handbollsplanen var värd tills det gick så långt att min hälsa sattes på spel. Skadorna, värken, läkarbesöken, medicinerna och rehabiliteringen har gjort att jag stundtals mått psykiskt dåligt. Att ett intresse man brinner för helt plötsligt förvandlar hela ens liv till ett helvete vissa stunder är svårt att föreställa sig om man själv inte är med om det. Det är det som är jobbigast med hela den här resan, att man kan inte förklara så att någon annan verkligen förstår en.

Läs mer: Ta oss e-sportare på allvar

Som de dagar när jag inte orkar träffa mina vänner på grund av värken. Jag kan inte längre göra allt fullt ut som en människa med friska hela knän. Att vara 19 år och behöva tänka mig för innan jag väljer jobb för att inte bli sämre säger rätt mycket om hur en liten skada kan förvandlas till ett rent helvete.
Tänk på det nästa gång du har ont någonstans och intalar dig själv att allt är lugnt. Jag gick med en korsbandsskada i ett års tid för jag trodde allt var lugnt. Det var uppenbarligen inte det.

Cecilia Jansson

Mer om Debatt