Kolumner Cissi Wallin

Kör upp din kvarg där solen aldrig skiner

Nu orkar jag inte mer. Nu är det nog. Har under månader försökt bli kvitt allt vad hälsohets heter, främst i mina sociala medier. Avföljt och blockat i ett rasande tempo. Men epidemin hinner ständigt ikapp. Vänners vänners jävla bilder på crossfit (obegriplig träningsform) och någon vidrig kvarg (obegriplig mejeriprodukt) i skål med ledsna små gojibär. För jag kunde egentligen, rent rationellt och intellektuellt, inte bry mig mindre. Men det etsar sig ändå fast. Hetsen. Den biter tag i mig och borrar sig in där skölden inte täcker. Där huden är blottad och sårbar för ytlighetens massiva stress och press.

Jag tillhör väl den där troligen stora grupp kvinnor som aldrig varit regelrätt sjuka i en ätstörning, men som av och till levt lite ätstört nästan hela våra liv. Sen vi var tonåringar. Jo. När jag tänker på det har jag nog brottats med min kroppsbild sen jag var tolv-tretton. En ständig medvetenhet kring "vad som kan förbättras". En hämmande och molande ångest kring smalhet, släthet och att hålla igen på det goda. Och så fick jag barn och lånade ut den här redan lätt destruktiva kroppshyddan till en liten person, som visserligen är det vackraste jag sett... Men som faktiskt sabbade massor av mitt tvångsmässigt pågående projekt "den perfekta kroppen". Min son smulade sönder den visionen. Och på ett (rationellt, intellektuellt) sätt är jag oerhört tacksam över det. Fokus flyttas, den ytliga jakten på ytlig bekräftelse får sig en match. Något annat blir viktigare.

Men som alla som tillfrisknar från regelrätta ätstörningar så blir också vi i mellanlandet extra känsliga för fixering och hets. Vi triggas också, det där osunda och självhatande i oss triggas av ett ständigt flöde av träningsbilder, dieter, "hälsoinspiration"... Och det är nästintill omöjligt att slippa se skiten. För nej, jag är inte beredd på att bosätta mig och min familj under en sten, utan någon som helst kontakt med omvärlden. Men måste ändå erkänna att det skulle vara ganska skönt. Speciellt när man ännu en måndag vaknar till ännu en mejlbox full av bantnings-spam, ännu ett Facebookflöde med folk som trots att klockan knappt slagit sju redan varit ute på en halvmara (i ösregnet, men tumme upp ändå!), och all denna kvarg. "Frukostmys med kaffe och kvarg!", "kvarg på balkongen!"... Visste du förresten att kvarg är latin för "jag är egentligen sugen på glass"?

Låt min post-gravid-kropp vara lite ifred nu. Den hatar kvarg, tycker det är som att äta bajs som bara växer i munnen. Den gillar i och för sig att träna, men inte för att "få tillbaka bikiniformen", utan för att bygga muskler som orkar kånka korvig unge och matkassar en regnblöt tisdagseftermiddag. Den vill inte ha vare sig löpsedlar eller statusuppdateringar med ständigt bantande och tränande människor som tror sig hittat det enda sanna läran.

Visste du förresten att "hälsoinspiration" är latin för "manisk samtidsmänniska med mindervärdeskomplex"?

+ Julia Skotts ljuvliga (fakta-)bok "Kroppspanik - fett, lögner och sjukt onödig ångest" som borde delas ut i varenda högstadieklass.

- Samtiden.