Kolumner Evyn Redar

Kollektivtrafiken ska vara till för alla

I vår stad kan man inte leva ett värdigt liv om man inte kan ta sig runt. Punkt slut, skriver Evyn Redar.

Klockan har hunnit slå 17.45 när jag sätter mig på tunnelbanan på väg hem från jobbet. Runt omkring mig sitter det personer som, precis som jag, har den där trötta hållningen. Den hållningen som tydligt visar att man haft en lång dag, vare sig den bestått av jobb, skola eller annat.

Det är en kvinna som ser lite tröttare ut än alla andra. Jag undrar vad det kan vara för jobb hon sysslar med som får henne så trött men slutar snabbt bry mig om det. Jag sätter istället på mig mina hörlurar, drar på en låt på mobilen och lägger sen ner den i fickan. Detta för att som vanligt zona ut och få en lugn stund tills att jag är framme.

►LÄS MER: Evyn Redar: Du bidrar till ett rasistiskt samhälle om du håller käften

Det är en ganska vanlig sak har ja märkt. På morgonen är alla i full gång med sina mobiler men på eftermiddagen när det är dags att åka hem ser jag mest hörlurar och ihopsjunkna ryggar. Jag blundar en kort stund och mina tankar hinner precis sväva iväg innan jag plötsligt blir avbruten. Det är någon som knackar på min axel och när jag öppnar ögonen för att se vem det är så möts jag av tre personer klädda i blåa tröjor. Jag börjar gräva i väskan efter min plånbok och visar sen fram mitt busskort till kontrollanten som väckt mig. 

Nästan alla som sitter nära mig gör samma sak, alla förutom en. Den trötta kvinnan. Dialogen som uppstår mellan henne och en utav kontrollanterna avlyssnas av exakt alla i vagnen. Hon ser skamsen ut samtidigt som hon försöker förklara sig. Hon berättar gång på gång att hon var tvungen att åka in till centralen för att fixa med lite papper men att hon tyvärr inte hade köpt ett busskort. Hon påpekar också gång på gång att hon aldrig brukar tjuvåka eftersom hon sällan rör sig ifrån sitt område. Men vad hon än försöker med så slutar det ändå med att kontrollanterna går ut med henne vid nästa station. Troligtvis för att ge henne böter. 

Den trötta kvinnan som i första hand inte verkade ha råd med busskort fick troligtvis ta emot en bot som kostar betydligt mycket mer. Och hon är långt ifrån ensam om att hamna i denna situation. Stockholm och många andra städer är praktiskt taget omöjliga att ta sig igenom om man inte åker bil eller kollektivtrafik. För att kunna ha ett liv här så behöver man äga ett busskort. Men vad händer med de som inte har råd?

►LÄS MER: Evyn Redar: Det finns inget mäktigare än tjejer i gäng

Att äga ett busskort är, i dagens samhälle, en lyxhandling. Priset på dem är så pass höga att det inte förvånar mig att så många inte har råd. Vi kan inte heller förvänta oss att de som inte har råd aldrig ska sätta sin fot i kollektivtrafiken. Det är nästan som att sätta någon på områdesarrest. 

Jag vet att kontrollanter bara gör sitt jobb och det är absolut inte dem jag är ute efter med denna text. Jag vill bara lyfta frågan om allas rätt till kollektivtrafik. I vår stad kan man inte leva ett värdigt liv om man inte kan ta sig runt. Punkt slut. Därför kan vi inte heller anses vara ett värdigt samhälle om vi inte kan förse människorna som bor i samhället med den mest grundläggande rörelsefriheten. 

+ Simone Biles.

- OS i Brasilien på grund av tusen anledningar.

Mer om Kolumn