Nyheter Sverige

Läsarnas egna berättelser: "Har burit på skamkänslor i trettio år"

Ett nej är alltid ett nej.
Ett nej är alltid ett nej.

Metro TV:s inslag "Efter övergreppet" och de efterföljande artiklarna har väckt stor uppmärksamhet och lett till starka reaktioner. Nu delar flera modiga Metro-läsare med sig av sina upplevelser av sexuella övergrepp med förhoppningen att kunna hjälpa andra.

Kvinna, 26 år:

"Första gången jag blev våldtagen så var jag 13 år och de var tre stycken. Jag sa till polisen, men de kunde inte hitta killarna. De hade uppenbarligen ljugit om att de gick på gymnasiet men tydligen så var de äldre än så. Andra gången det hände var värre. Jag hade sprungit hemifrån, jag var 14 år gammal. Jag följde med en kille hem och han stängde in mig och våldtog mig. Sedan sa han till polisen att jag följde med frivilligt och att jag var full. Så han släpptes. Det är så orättvist. Det är inte vårt fel. Jag vill att alla ska veta det, alla som går genom sådant här. Jag tycker fortfarande inte om att vara runt en massa människor. Som en festival till exempel, jag tycker det är jätteotäckt. Jag tycker inte om att gå ensam på natten, jag är fortfarande väldigt rädd av mig.”

LÄS MER: "Efter övergreppet: 'De sa att jag skulle tänka på hans familj'"

Kvinna, 50 år: 

"Jag var 17 och han 26. Vi sågs på en fest och jag blev smickrad över att han intresserade sig för mig. Vi festade och jag hade just börjat dricka alkohol och hade ingen vetskap om när jag druckit för mycket. Jag blev ordentligt full. Vi gick skrattande till övervåningen och in i ett sovrum. Jag insåg skrattande att jag inte hade någon kontroll över min kropp längre. Han var också rejält full och började klä av mig för jag hade fallit på sängen i ren utmattning. När han drog av mig byxorna skrattade jag fortfarande för att jag inte kunde röra mig. Jag sa nej med ett leende på läpparna och väldigt lågt för jag kunde inte prata ordentligt. Han våldtog mig och jag skämdes. Sa ingenting till någon under många år för jag tyckte ju att jag skickat fel signaler till honom och inte försvarat mig tillräckligt. I dag är jag femtio och har burit på skuld och skam i nästan alla år."

Kvinna, 28: år:

”För cirka sex år sedan bjöd jag hem en kille. Men om jag hade vetat vad han ville hade jag aldrig släppt in honom. Väl i soffan hann jag inte ens blinka förrän hans hand var innanför byxorna. Jag blev handlingsförlamad och jag vågade inte säga till honom att jag inte ville. Så i stället för att kämpa emot honom så gick jag med på det han gjorde. Med ett glatt och fånigt leende drog jag på mig en mask för att skydda mig, tårarna rann bakom ögonlocken. En röst i min hjärna skrek 'sluta, det gör ont'. Men det var bara en röst, jag sa det aldrig högt. Det var psykiskt jobbigt. Jag bara låg där med en tom blick. Jag gjorde ingen anmälan då, då jag inte sa nej.”

LÄS MER: "Till alla män – ni måste stå upp för era systrar"

Kvinna, 44:

”Jag blev våldtagen som 15-åring. Den som våldtog mig var dubbelt så gammal. När jag gick till polisen för att anmäla det så var det en ung manlig polis som skrattade åt mig. Det bemötandet gjorde att jag inte talade om vad som hade hänt för mina föräldrar. Men jag har sagt till mig själv att detta aldrig ska få bestämma över mitt liv och vad jag vill med livet. Många tycker att det är konstigt att jag har skaffat barn och fortfarande tycker om att ha sex. Men om jag skulle låta det här ta över mitt liv så hade han vunnit över mig. Jag kan bara tacka mina vänner som alltid funnits där och stöttat mig.”

Kvinna, 28 år:

”Jag var 18 år gammal och jag hade blivit oplanerat gravid. Jag vände mig till ungdomsmottagningen som bokade in en tid hos gynekologen på lasarettet i min lilla stad. När denne manliga gynekolog gjorde en rutinundersökning för att fastställa hur långt gången jag var så skedde detta utan handskar. Han utförde alltså en vaginal undersökning utan handskar. Jag grät hela vägen hem och var så kränkt i den redan utsatta situationen jag hade försatt mig i. Vid nästkommande besök hos ungdomsmottagning så berätta jag vad som hade hänt. Jag blev avfärdad med ett 'varför skulle han inte ha haft handskar?'. Där försvann det förväntade stödet som jag trodde att jag skulle få. Jag svalde händelsen som om det måste ha varit min inbillning. Men ändå vet jag att detta har hänt mig".