Metro Debatt

Låt oss transpersoner vara med och bestämma hur vår vagina ska se ut

”Alla kan skada sig i händerna, på samma sätt kan också alla skada sig i könsorganet. Om det händer dig [...] är jag helt säker på att också du önskar en aning mer självbestämmande jämfört med nu”, skriver Xenia Klein som har genomgått underlivskirurgi.
”Alla kan skada sig i händerna, på samma sätt kan också alla skada sig i könsorganet. Om det händer dig [...] är jag helt säker på att också du önskar en aning mer självbestämmande jämfört med nu”, skriver Xenia Klein som har genomgått underlivskirurgi.

Jag är tacksam för alla läkare som kämpat för att förbättra både transvården och transpersoners rättigheter. Men problemet ligger bortom dem. Det handlar om någon sorts kollektiv godtrogenhet och ängslighet som inte bara drabbar transpersoner – alla måste få bestämma själv hur deras kön ska se ut när de genomgår underlivskirurgi, skriver Xenia Klein.

För tre och ett halvt år ­sedan bestämde en kirurg hur min vagina skulle se ut och fungera. Ingen frågade mig hur jag ville att det skulle se ut, vad jag tycker är viktigt. Men jag frågade inte heller. Jag hade då ingen aning om hur köns­organ formas med ­kirurgi. Jag kände av en ovilja att prata underliv ­eller så kanske jag bara ­inte vågade fråga eller ­ställa krav. Rädd för ett ”vet du, då blir det inget, allt eller inget”.

Om nu vården inte kan forma ens underliv som en önskar. Varför då inte skicka mig till någon som kan det? Vården ska ha ­patienten i centrum, ­behandla patientens ­behov och bemötta hens önskemål. Sam­tidigt varierar kvaliteten inom landet. Om vården här inte kan ­behandla en patient på det sättet som behövs ska den betala ­vården för patien­ten någon annanstans, även i utlandet. Det är inga konstig­heter. Men varför gäller ­inte det för oss transpersoner? ­Varför står vi ­inte i någons cent­rum och definitivt inte i vårdens? Varför ska vi ­alltid nöja oss med att ­smyga runt i periferin?

LÄS MER: Därför är det aldrig okej att felköna

Det är inte det att jag är missnöjd eller bitter. Inte alls. Jag älskar verkligen min vagina! Men är det för mycket begärt med en vård som kan tänka lite normkritiskt? Inte minst när det kommer till kroppar och könsorgan.För det är ju ingen liten grej. Det är genom vår kropp som vi existerar och kan vara i den här världen. Vår livskvalitet, vårt ­mående, vår sexuella hälsa och lust. Säg mig vad som inte är kopplat till kroppen. Min kropp är jag, det är i den jag finns, det är med den jag är och så kommer det se ut tills döden skiljer oss åt. Är det för mycket begärt att vi ska få bestämma över den själva?

Så klart tror jag inte att läkarkåren är ond, jag är transperson – inte dum i huvudet. Jag är tacksam för såväl vården i stort som den jag har fått. Jag är tacksam för alla läkare och blir nästan lite varm i bröstet när jag tänker på alla som kämpat för att förbättra ­både transvården och transpersoners rättigheter. Problemet ligger bortom allt det här.

LÄS MER:  Vi transpersoner vill visst ha din hjälp

Det handlar om någon sorts kollektiv godtrogenhet och ängslighet. Som ­inte bara drabbar transpersoner, utan oss alla. Det är relevant för alla oss med ett könsorgan av något slag. Alla kan skada sig i händerna, på samma sätt kan också alla skada sig i könsorganet. Om det händer dig, om det nu beror på cancer, våldtäkt, könsstympning, medfödda skador, för att bara nämna några – så är jag helt säker på att också du önskar en aning mer självbestämmande jämfört med nu.

Kroppsligt självbestämmande är inte en liten baga­tell. Det handlar om och är grunden till hela vårt vara i världen. Transvården är en del av vården i stort, ­alla olika delar av den samverkar och förbättrar varandra. En bättre transvård är lika med en bättre vård. En win-win-situation!

Men vem ska vi då skylla på, kanske du undrar. Jo, vet du vad! Oss själva. Vi ­alla bär ansvaret för det här samhället vi tillsammans skapar och bygger. Normer och ideal ramlar liksom inte ned på oss ifrån rymden. De uppstår i våra samtal, i hur vi beter oss mot varandra, i alla våra möten. Så vi alla bär på ett enormt ansvar, där ibland ett ansvar att vidga våra ­vyer.

Xenia Klein