Nöje

Lina Wolffs mångbottnade motstånd

Lina Wolff fick pris i kategorin årets svenska skönlitterära bok, med sin "De polyglotta älskarna".
Lina Wolff fick pris i kategorin årets svenska skönlitterära bok, med sin "De polyglotta älskarna".

Lina Wolffs raffinerade vendetta mot manliga genier och kulturmän tilldelades Augustpriset. Ännu har hon inte hunnit smälta upplevelsen. Men att luckra upp gränser kring kvinnligt och manligt tänker hon fortsätta med.

Omtumlad och med skakig hand kring den tunga statyetten tog Lina Wolff på måndagen emot Augustpriset. På tåget tillbaka till hemmet i Hörby förklarar hon hur det hela började: när hon slog samman orden "polyglott" och "älskare" tyckte hon sig finna en särskild magi.

– Jag är väldigt titeldriven. Det fungerar lite som en flygplansmotor, att man accelererar mycket kraft runt den, säger hon.

Flerspråkighet är ett tema som alltid har legat Lina Wolff varmt om hjärtat, men som framstod som en särskilt viktig nyckel när hon studerade litterärt skrivande i Spanien. Här verkar den på flera nivåer, säger hon och förklarar vad en polyglott älskare är:

– Det är ett slags relation baserad på stark attraktion men också en förståelse för vem den andra människan är. Polyglott står för att det finns många djup, många rum, många språk i en människa. Det handlar om en total förståelse, som i och för sig är ganska orealistisk att hitta i en annan person.

Manlig blick

Komplicerade sexuella relationer och berättelser som kastar sig mellan olika länder har Lina Wolff skildrat förut. Sin distinkta stil till trots var det inte förrän i 30-årsåldern hon ville bli författare.

– Jag skrev en serietidning när jag var ung, skämtar hon och lägger till:

– Jag behövde leva lite först.

Den nya romanens tre delar är uppbyggda kring ett gammalt medfaret manus. I den första delen möter vi Ellinor, som i en kontaktannons hittar den feta, porrälskande litteraturkritikern Calisto. Via manuset möter vi sedan både författaren Max Lamas och den italienska adelsdamen Lucrezia.

Böckernas manliga personer begär, lägrar och konstaterar efteråt med kylig nyfikenhet: "Satt hon där, ensam på sängkanten, i sin åldrade hud, och grät?". Som skrivande kvinna tvingas man att förhålla sig till en lång tradition av manliga genier, menar Lina Wolff som här gör upp med den franske författaren Michel Houellebecq.

– Han har fördomar om alla kvinnor över en viss ålder och under en viss utseendenivå och fokuserar blicken bara på kvinnors svagheter och åldrandet som något smärtsamt, säger hon.

Kvinnliga strategier

Att skildra Max Lamas psykiska våld var svårast tycker Lina Wolff. Hon vrider upp intensiteten på de mer subtila situationer kvinnor kan uppleva och skildrar en utstuderad kyla. I en scen trycker författaren till en av sina erövringar, vilket blir en avgörande händelse.

– Det traditionellt kvinnliga anses vara magi och det irrationella och hon svarar honom från de utmarkerna, med en förbannelse som går långt under ytan under flera lager, tills manuset brinner upp. Men hon är ändå förlorad, säger Lina Wolff.

Det är dock inte de andra kvinnorna i boken. De har alla olika strategier för att förhålla sig till den manliga blicken. De slåss, de hämnas. Men de måste också hantera en svårförståelig åtrå.

– Det som gör att man orkar vistas så mycket med sina karaktärer är att man inte har råkoll på dem. De har hög integritet och följer spår som inte är rationella, säger Lina Wolff.

Att hitta leken kring den komplexa manliga blicken kan vara ett sätt att komma vidare.

– Gränserna för vad som är attraktivt skulle nog må bra av att vidgas. Det är lätt att stirra sig blind på en yta och bomma attraktionen i det som finns under.

Stina Stjernkvist/TT
"Jag kom på den här titeln och jag är väldigt titeldriven. Det fanns väldigt mycket i både 'polyglotta' och i 'älskare' som gav utrymme till att undersöka livet, säger Lina Wolff.
Stina Stjernkvist/TT
"Jag inser att jag har skrivit fram en kulturman", säger Lina Wolff och syftar på Max Lamas i sin bok.
Stina Stjernkvist/TT
Lina Wolff.