Nyheter

Linnéa, 20, hittade sin mamma död på golvet – då svek samhället

Linnéa, 20, hittade sin mamma död på hallgolvet en dag för ett år sedan när hon kommit hem från skolan. Nu vill hon sätta ljuset på hur anhöriga förväntas stå på egna ben efter ett dödsfall.

Anders Wiklund/TT
Linnéa var 19 år när hon hittade sin mamma död på hallgolvet. – Jag kände mig väldigt ensam i allt, även om jag hade folk runt omkring mig, säger hon. 
Linnéa, en 20-årig gymnasie­elev i Stockholms­området, är tvungen att skriva ned händelseför­loppet efter sin mammas död för att sortera händelserna i rätt ordning.
 
Hon säger att många av minnena är suddiga – men att hon är säker på att klockan hade slagit 12.23 när hon hittade mamman som hade fallit ihop på golvet utanför toa­letten. Kroppen var orörlig och blå på undersidan.
 
– Då kopplade jag direkt att hon inte var vid liv, det var som en energi som bara var tömd. Jag hamnade i chock.
 
 
Linnéa väljer att berätta om mammans död för att förklara hur viktigt det är att ge stöd till anhöriga efter ett plötsligt dödsfall. Hon är inte missnöjd med hur räddningspersonalen skötte det praktiska. Men hon är kritisk mot hur hon och hennes jämnåriga pojkvän lämnades ensamma direkt efteråt under tiden som polisens tekniker undersökte ­lägenheten, och att de inte behandlade henne som en person i behov av vård.
 
– De sa att vi skulle komma tillbaka efter två timmar. Jag ramlade ihop utanför dörren, så min pojk­vän fick stötta mig nerför alla trapporna. Jag vill egentligen inte prata om det här, men det var väldigt nära att jag hoppade framför tåget. De borde ha kört mig till en psykakut och verkligen utrett det här. Jag tycker att det är absurt, hur man kan släppa i väg två 19-åringar som precis har funnit liket efter en mamma?
 
 
Lägenheten var tom när de kom tillbaka. Pojk­vännen gick före samtidigt som ­Linnéa stod kvar utanför porten.
 
– Vi hade en magkänsla av att någonting inte stod rätt till. Jag smiter upp, och då står han där och är ­tvungen att moppa upp ­efter det som har hänt. Då ­känner jag att fy fan vad fel att han ska behöva ta det på egen hand.
 
 
Dagen efter – när chocken började sätta in på allvar – ringde polisen och be­rättade att Linnéa var tvungen att kontakta en begrav­ningsbyrå. Några månader senare fick hon ett brev med mammans obduktionsproto­koll, som var det sista hon hörde från myndigheterna.
 
Hon säger att ingen från vården kontaktade henne och frågade om hon be­höv­de prata med en terapeut.
 
– Jag kände mig väldigt ensam i allt, även om jag hade folk runt omkring mig. Jag hade sömn­svårigheter, kände stor hopp­löshet och var otroligt lättskrämd under en period. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt. Det måste bearbetas, såret måste rivas upp, och man måste prata om det. Jag är helt säker på att det ­annars slår tillbaka senare i livet.

Kravet: Öka stödet till anhöriga

Paraplyorganisationen Sam­arbete för människor i sorg, Sams, och Randiga huset, en organisation som hjälper anhöriga efter ett dödsfall, kräver att samhället ökar stödet till dem som har förlorat någon. Monica Nanni, ordförande för Randiga huset, förklarar att insatserna ser olika ut i de olika lands­tingen, och att det oftast är upp till den drabbade att kontakta vården:
 
– Problemet är att du är i en situation där du många gånger inte orkar söka efter stöd. Du vet för det första inte var du ska börja söka någonstans.
 
 
Kjell Westerlund, ordförande för Sams, säger att samhället per automatik borde ställa frågan om den drabbade är i behov av krisstöd:
 
– Framför allt tror jag att man skulle behöva få frågan flera gånger. Om du drabbas av ett plötsligt dödsfall i din närhet hamnar du många gånger i någon form av chock­tillstånd där du inte själv förstår vad du behöver.