Kolumner Cissi Wallin

Män tvingas bli experter på att dölja hur de mår

Män. Vi måste prata om hur ni mår. I själen alltså. Vi måste prata om män på gränsen till sammanbrott. Också om de som ramlar över gränsen. Helst innan det hinner hända.

Få skulle styra ett plan in i en bergvägg. Frågan är bara: när blir det okej för människor i allmänhet, och män i synnerhet, att prata om psykisk ohälsa? Det är först när katastrofer är faktum många vågar ta bladet från munnen. Så kan vi ju inte ha det.

Många undrar varför den numer kallade tyske "dödspiloten" inte berättade för sin arbetsgivare om sina psykiska problem. Hur många berättar om sina psykiska problem, överhuvudtaget? Framförallt om man är man. Välkommen till ett samhälle där män inte får må dåligt. Där svaghet är en dödssynd. Att en del hellre dör än blottar själen och ber om hjälp. Stoltheten och skammen trängs tills man liksom inte får luft längre. En hyfsat färsk undersökning från Novus Opinion visar bland annat att:

Män anser i högre utsträckning än kvinnor att det är skamligt att prata om psykisk ohälsa.
Färre män än kvinnor vet vart de ska vända sig om de behöver professionell hjälp.

Det är också känt att män som mår dåligt allt oftare blir farliga för fler än sig själva. Tickande bomber. Utåtagerande. Signalerna finns ofta innan allt faller samman. Bara omvärlden är beredd att se. Är övertygad om att den tyske dödspiloten visade många tecken. På att allt inte stod rätt till. Men vem vill se och agera när en medmänniska är på väg att falla? Vem vågar fråga, "lägga sig i"?

Män. Vi måste prata om hur er psykiska ohälsa varken tas på allvar av samhället eller er själva. Och varför det fortfarande är helt okej att prata helt ogenerat om sin värkande rygg, men inte om sin värkande själ.

Män. Våga berätta. Våga trotsa inskränkta mansnormer och visa svaghet. Sårbarhet. Alla vinner på det. Den så kallade manligheten vinner på det. En manlig man är ju kort och gott en man. Som är både stark och svag. Skör och liten, i behov av hjälp när det krisar. Innan utmattningsdepressionen blir till panikångest som blir till en total härdsmälta om det vill sig illa.

För mig är det smått obegripligt att omvärlden ofta reagerar med "det trodde vi aldrig om honom!". Som att det skulle stå i pannan vem som tänker döda sig själv och 150 andra, slå sin kärlek sönder och samman eller kasta sitt barn i stengolvet.

Vi kan starta hur många fina kampanjer och mansjourer som helst. Men så längre vi inte pratar mer och öppet om alla gruppers mående och mentala problem så står vi dessvärre och stampar.

Och folk fortsätter fråga sig hur "en så trevlig kille" kunde dölja sina demoner så väl. När vi lever i ett samhälle där man som man tvingas bli expert på att just dölja hur man egentligen mår.

Män. Kom in i värmen. Gråt när folk ser. Lovar att trösten finns, att många känner likadant. Våga ta steget.

+ Att allt fler feminister inser vikten av att inkludera män i kampen mot patriarkala strukturer. Som i allra högsta grad även drabbar män.

- Patriarkala strukturer som i allra högsta grad även drabbar män.